Lovsångsbandet på skolan fick fått möjlighet att resa till norra Kina och hälsa på en av elevernas och musiklärarens hemstäder. Tillsammans spenderade de två veckor med att sjunga lovsånger, predika och dela vittnesbörd i en rad kyrkor. Och förutom det naturligtvis en massa turistande, ätande av god mat och lata eftermiddagar. Jag vet inte riktigt hur det gick till men på något sätt hade jag och Lisa fått glida med på resan. Från provinsen Hubei i södra Kina till Liaoning i nordöst, nära nordkoreanska gränsen. Är det inte jättehäftigt?

Allteftersom tåget kämpade sig vidare norrut blev världen utanför tåget kallare. Det låg inte så mycket snö på marken men här och var skymtade en och en annan driva. Isen låg tung över sjöarna och ibland såg vi underbart vacker rimfrost. Varje station vi fick tillfälle att gå av tåget och andas i några ögonblick verkade luften bli kallare och kallare. Och de sista timmarna innan midnatt på tåget kunde man nästan se hur kall luften var utanför. Det första vi möttes av när vi gick av tåget var iskyla.

Jag och Lisa var givetvis på bra humör. Äntligen fick vi röra på oss, efter 30 timmar! Packningen kändes inte alltför stor efter att vi ätit upp våra matpåsar och äntligen fick vi känna vinterkyla som bet oss i kinderna. Min lysröda stora dunjacka jag tagit med hela vägen från Västerås kom äntligen till sin rätt. Sam, Job och Angel som är nordbor verkade också njuta av kall luft. Ja, nu ska jag inte överdriva. Så vansinnigt kallt är det inte. Vi gissar på att det legat mellan minus tio och minus tjugo de flesta dagarna och det är faktiskt inte så galet. Men resten av de sju i sällskapet verkade halvt ihjälskrämda. Har man aldrig känt kyla mot huden förut måste det kännas fruktansvärt.

Fast vi fortfarande är i Kina är skillnaden mot syd otroligt stor.

För det första vilar en annan stämning över städerna här. Något tungt, något grått, något allvarligt. En känsla jag känner igen från Estland och min brors bilder från Ukraina: allt ser lite sovjetiskt ut. Kylan och isbelagda gator förstärker bara bilden och ger en känsla av Sibirien. (Inte helt fel tycker jag som tyckt att Ryssland är lite spännande.) Att många går klädda i nästan fotlånga unga kappor med pälsmössor och röda kommunistflaggor på många hus förstärker bara bilden.

Maten är annorlunda här också. Man äter fortfarande väldigt mycket ris, men riset här är mycket mjukare än i syd. Till varje måltid serveras råa grönsaker, någonting man inte äter någon annanstans i Kina vad jag vet. Tofun är mjuk och serveras i ett stort jätteblock. I fattigare hem äter man väldigt mycket kål: kålsoppa, kokt kål med tofu, surkål. Eleverna hade svårt för maten men för oss utlänningar som tycker att varje måltid i Kina är lika annorlunda är det bara att äta och se glad ut.

Den kinesiska dialekten här är ganska charmig. På samma sätt som man gör i Beijing lägger man till lite amerikanskklingande r-ljud lite här och var i orden. Det får människorna här att låta lite som pirater. Alla ”r” ljud jag lärde mig på universitet har jag redan vant mig av vid att säga, men nu försöker jag lägga till dem igen.

Till skillnad mot i Wuhan har man värme inomhus här. Otroligt skönt! I vissa hem har det varit så varmt att man kunnat gå barfota i bara t-shirt. I familjen vi först bodde hos hade man golvvärme, hemma hos Sam hade man vattenelement. I husen på landbygden använder man sig av sängar som värms upp av vattenånga från kökets kamin.

Under resan fick vi göra massor av roliga saker. För det första så deltog vi i lovsångsbandet på gudstjänsterna. Vi stod längst bak i ett hört, Lisa med någon form av jättestort musikägg och jag med sångröst. Att delta i lovsång på kinesiskt vis var spännande.

Egentigen fick vi inte se så jättemycket av norra Kina, utan det vi såg mest av var de ständiga kulturskillnaderna mellan oss och kineserna. Eftersom att vi sov i samma sängar och levde i knät på varandra under hela resan fick vi verkligen se mycket. Hur borstar man egentligen tänderna? Hur stor ska en badhanduk vara och varför bäddar svenskarna inte sängarna ordentligt? Och finns kinesiska museer utan politisk propaganda? Vi fick massor av skratt och spännande samtal.

När utpumpade och helförkylda kom hem till Wuhan igen låg vi utslagna en hel dag i Amerikanernas lägenhet. Två dagar därefter bokade vi flygbiljetterna till nästa resmål: bergen i södra Kina.

Nu är det upp till bevis, är nordborna så mycket snyggare än sörlänningarna som vi har fått för oss?

上帝祝福你们！Gud välsigne er!

Susanna

Jag vet inte riktigt vad det är som fascinerar mig så mycket med Gamla Stan. Kanske är det mixen av alla människor som möts där. Går man in genom en port möts man av fullt liv där folk står och ropar ut priser på arabiska på allt möjligt som går att sälja, allt från aubergin till tubstrumpor. Rösterna som ropar kan variera mellan allt ifrån en 60-årig man till en pojke på 10 år. Går man in genom en annan port kan man hamna mitt bland en grupp av kinesiska turister med matchande kepsar, hörlurar i öronen och med kamerorna i högsta hugg. I en tredje port kan man råka hamna mitt i ett tåg av uppklädda människor och ett litet paradband, som sjungandes och spelandes den klassiska judiska sången ”Hava Nagila” tågar in mot klagomuren på Bar Mitzvah-firande. Om man promenerar in genom en fjärde port kan man bli tvungen att vänta lite då en grupp kristna bärandes på ett stort träkors stoppar upp vägen i början av sin vandring på Via Dolorosa.

Eller kanske är det mixen mellan helighet och vardagsliv som också lyckas rymmas innanför murarna som gör platsen så speciell. Man kan gå ifrån en skoaffär som liknar vilken butik som helst i en shoppinggalleria, och sedan några minuter senare vandra in i Den heliga gravens kyrka där det första man ser är människor som böjer sig ner för att ta på stenen som ligger som symbol för den sten som Jesus smordes på efter sin död. Även på Tempelplatsen kan man om man bara tittar åt olika håll uppleva att allt ryms på en liten plats. Tittar man åt ett håll kan man se uppklädda människor som vallfärdats dit för att få gå in i Klippmoskén (eller Klippdomen som den även kallas eftersom den egentligen inte är en moské). Vänder man sig sedan om kan man se ett gäng småbarn som spelar fotboll en liten bit bort på Tempelplatsen.

Jag tror att båda dessa egenskaper och fler gör att jag gärna återvänder dit. Framför allt är det nog känslan av att det fortsätter finnas nya saker att upptäcka på innanför murarna på denna plats som inte är större än en kvadratkilometer. Att denna plats en dag ska bli tillgänglig för alla, speciellt de människor på andra sidan muren som inte fått besöka staden på många år eller som aldrig fått möjligheten att besöka den, trots att den är så nära är något jag hoppas på och ber för.

Olivia

Den 25:e december är kongolesernas stora dag under julen. Vi hade en stor familjefest hemma hos familjen Makaya med hur mycket mat som helst. Det serverades mat i fem olika omgångar med allt från sallad till kongolesisk potatisgratäng. Jag åt något kolossalt mycket men jag tänker att det bara är jul en gång om året.

Jag har börjat snegla lite i kalendern efter den 10:e april. Jag fattar inte att det är så kort tid kvar till dess att jag ska åka hem igen. Det känns verkligen overkligt att över halva tiden har gått. Men tiden går väl fort när man har roligt. Jag har nämligen för det mesta så galet roligt här nere. Om jag säger att det kanske bästa ord jag vet är fotboll så fattar ni säkert vilket privilegium det är att på heltid få vara fotbollsvolontär. Att få komma fram till någon av våra fotbollsanläggningar och mötas av tre leendes 11-åringar som ställer frågor som: ”Coach, ska du träna oss idag?” Det är oslagbart. Jag får verkligen inte nog av att få möta alla fantastiska människor varje dag.    

De dåliga dagarna finns dock också. Efter en lång dags arbete och en bits promenad till busshållplatsen så kan ibland hemresorna på bussen ta på krafterna. Att vara nästan två meter lång är inte direkt en fördel när det gäller de kongolesiska bussarna. När sedan de övriga passagerarna börjar prata om en och skratta åt en, ja då blir det ibland för mycket. Så trots alla fantastiska stunder så finns de där tillfällena när man måste blunda, bita ihop och försöka att inte bryta ihop.

En god fortsättning och ett gott nytt år önskar jag er alla!

Hälsningar Markus Everstrand

En anledning till att månaden gått så fort och julstämningen inte riktigt hunnit infinna sig är att vi tog en veckas minisemester/visumresa till Jordanien i förra veckan. Vi besökte bland annat Petra, en över två tusen år gammal stad med otroligt fascinerade kvarlevor av olika byggnader framför allt karvade ur bergväggar. Petra var en oas för två trötta volontärer som behövde lite lugn och sol! Nedanför är en bild på ”Skattkammaren” i Petra. Vår resa i Jordanien inkluderade även besök i Amman och Irbid, en stad norr om Amman där vi fick bo hos två andra volontärer. De arbetade på en integrerad skola för blinda, barn med nedsatt syn och barn utan synproblem. Det var väldigt intressant att se deras arbete och kunna dela våra erfarenheter och tankar kring hur man arbetar med pedagogik här nere.

Resan tillbaka till Israel och Palestina var något som vi oroat oss över ett längre tag eftersom vi hört att det kunde bli svårigheter med att komma in igen och att vi kunde få bli sittande i förhör under en längre tid. Vi gav oss därför iväg till gränsen tidigt på morgonen och fann oss ganska ensamma under hela processen. När det väl var dags för oss att ta oss in i Israel flög fjärilarna runt som galningar i magen och vi blev därför minst sagt förvånade över reaktionen hos gränskontrollanterna. De verkade inte ha koll på att ett så viktigt land som Sverige fanns.. En kombination av okunskap och kommunikationsproblem gjorde sedan att det hela var över på mindre än 10 minuter, och både gränskontrollanterna och vi var nöjda över att vi skulle stanna tre månader till. Så lättade och glada begav vi oss sedan hemmåt inställda på att fira jul i Betlehem!

Lite mer julstämning infann sig möjligen i fredags då det var luciafirande på skolan. Fel dag, jag vet, men de på skolan valde att vänta med firandet så att vi skulle hinna komma tillbaka. Julstämningen blev dock kortvarig då luciatåget till vår förvåning kom in i gympasalen, sjöng en sång, och sedan gick ut igen. Ännu en liten kulturkrock för oss. Luciafirandet som kanske skulle kallats julfest istället fortsatte dock med dans- och musikuppvisningar av barnen som gjorde oss väldigt stolta!

Idag har vi haft skolavslutning som inkluderade inte bara en jultomte utan fem stycken, och det blev mycket dansande och lekande. En riktigt mysig avslutning och nu efteråt känner jag att jag helt klart kommer hinna sakna alla barnen innan det är dags att börja igen i januari.

När det gäller julstämning så tror vi nog att vi kommer hinna få lite mer av det i samband med att julyran blir mer och mer intensiv här i Betlehem med julmiddagar, julkonserter, basarer m.m. Vi har även lyckats få biljetter till midnattsmässan i födelsekyrkan, så det kommer sannerligen bli en speciell och annorlunda jul i Betlehem!

God jul önskar vi er alla härifrån Betlehem!

December har börjat smyga sig på och det händer så mycket hela tiden att jag knappt har tid att njuta av det eller kommit in i rätt jul känsla. Tiden i Kina har gått väldigt fort och samtidigt som vi har gjort väldigt mycket är det svårt att tro att vi vart här så länge. Tre månader har det hunnit bli, vilket ledde till att vi tog oss en tripp till Hong Kong i helgen för att förnya våra visum. Det var en mäkta intressant resa. Vi satte oss på tåget för att förflytta oss arton timmar söder ut. Från vår lilla smutsiga by som nu är kall, grå och lite ruggig till en plats där vi fick ta av oss några lager kläder, studera den grönare växtligheten och äta annorlunda mat. Vi spenderade en dag i Hong Kong där vi hade en Hong Kong bo som personlig guide. Han visade oss alla kända platser och tog även med oss till en kyrka som några från Sydafrika startat. Det var en mycket bra gudstjänst där anden verkligen var i fokus. Så nu har vi visum för ytterligare tre månader.

Det var i Hong Kong vi spenderade vårt andra Advent. Jag kan inte påstå att jul känslan var på topp, men det kanske man in kan förvänta sig heller. Jag tycker verkligen om Advent. Att få tända det första ljuset. Att se att de fyra ljusen har olika längd i ljusstaken. Att gå och vänta in julen. Det är inte riktigt samma grej här, men vi försöker annars så gott vi kan hålla några svenska jultraditioner vid liv. Vi har fått ett Adventsljus till lägenheten som brinner ett nummer om dagen. Vi hade även ett väldigt fint första Advents firande bara jag och Susanna. Vi tände ljus, drack kaffe, fikade, läse Bibeln och sjöng adventssånger. Så där svenska som man behöver var ibland. Det var en mycket fin stund när både Susanna och jag blev lite lagom sentimentala och saknade Sverige lite extra. Man kan säga vad man vill om att vi håller hårt vid fina svenska traditioner, men bara för att vi är i Kina behöver vi faktiskt inte bli kineser fullt ut.

Idag, när jag skriver detta, är det redan tredje Advent. Det är två veckor kvar till jul och på tisdag är det Lucia. Ännu en tradition som jag tycker mycket om. Susanna och jag planerar att ha Luciafirande för eleverna på skolan. De har morgonlektioner innan frukost och det kommer bli så perfekt att komma och lussa för dem då. Vi ska även lära en av de kinesiska lärarna några svenska sånger så han kan sjunga med oss. En grej som kan skrämma slaget på eleverna är dock att här i Kina associerar man vita klänningar med spetsiga hattar med begravningar. Vi har faktiskt tänkt på det.  Denna vecka som varit har vi därför haft våra engelska lektioner om Lucia. Vi har berättat om den fina mysiga traditionen som vi har i Sverige. Nu vet därför alla elever om den så vi hoppas att de kommer uppsatta vår skönsång när vi kommer.

Nu i veckan som kommer åker vi även i Shanghai i några dagar. Vi ska möta upp min syster och Peter som kommer på besök. Peter var Equmeniapraktikant här två år sedan och min syster kommer och hälsar på över jul. Det ska bli kul att de kommer. Livet här är så annorlunda det där hemma och hur mycket jag än försöker förklara med ord hur det är så lyckas jag inte. Det går inte förklara. Det är något som måste upplevas. Att se det med egna ögon. Så nu håller jag för fullt på med att planera vad jag ska visa henne. Vilka som är de bästa restaurangerna, bästa stället att köpa nudlar, bästa te affären, vilka som är de godaste kexen med mera. Det ska även bli kul att se vad hon tycker är annorlunda och konstigt. Nu har vi ändå varit här så pass lång tid att detta börjar bli hemma och vissa saker är ”normala”. Det ska bli roligt helt enkelt.

Nu ska jag gå och lägga mig så jag är pigg och glad för min kinesiska lektion imorgon (vi studerar på ett universitet i staden)

Guds välsignelse
Lisa

Ja, idag är det första advent och vi har haft var första sangträning inför luciafirandet här i Kongo. Förutom vi svenskar var det kanske tio kongoleser med pa dagens övning som glatt tog i fran tarna i de svenska texterna! Eftersom detta numera är en aterkommande tradition även här i Brazzaville sa kände alla kongolserna till de svenska texterna, och det var en grymt lustig känsla att bli tillsagd av en kongoles att jag sjöng Stilla Natt med lite fel tonart…

Melodierna är alltsa inte alltid som hemma, inte heller takterna, och de lägger gärna in svängiga rörelser till varje lat! Jag kan erkänna att jag hade svart att halla mig för skratt vid manga tillfällen, men det var bara att stalsätta sig sa gott som möjligt och undvika att kolla pa nagon annan svensk, sa gick det ganska bra.

Vi övade i nästan tva timmar och nästa övning är redan nu pa torsdag, sa jag tror att sangerna, melodierna, takterna, rörelserna och allt det andra kommer sitta som en smäck den 18 december da vi ska fira Lucia här i Kongo!

// Frida

På Krubbans torg stod de och satte upp en stor stjärna när vi gick förbi och det såg ut så här

Nu i veckan har vi också varit på Thanksgiving-middag där alla hade med sig något att äta, och vi fick bland annat äta kalkon. Kalkonen vägde 10 kg och var väldigt god. Vi bidrog med en kladdkaka med marabouchoklad som var väldigt uppskattad.

Det var allt för den här gången.

Trevlig advent!

Gabriella

 Så har stunden då äntligen kommit. Bollen ligger på planens mittpunkt och jag är redo för avspark. Pulsen stiger när jag ser domaren föra pipan mot munnen och så ljuder signalen slutligen över hela centret, sprider sig över murarna, ut över Mfilou. Vi är igång, vi är äntligen igång på riktigt! Jag ser framför mig hur det kommer vara fem månaders slit. Blod, svett och tårar, det är jag beredd på. Däremot är målbilden större och starkare. Jag har drömt om det så länge, spelat upp bilden för mitt inre. Nu gäller det bara att få ut det på planen också. Jag har drömt om lagkänsla, nya lagkamrater, klapp-klapp spel och glädje. Trots att många skott kommer gå stolpe ut, tror jag ändå att jag på tilläggstid kommer avsluta med en cykelspark rätt upp i krysset. Det här kommer vara en match jag aldrig kommer glömma och som jag kommer glädjas åt i resten av mitt liv. För jobbigt slit på planen, med tufft hemjobb och stämplingar från motståndarna kommer varvas med spelglädje och snygga finter. Det kommer bli bra det här!

Ja, nu är vi äntligen igång med vårt volontäruppdrag på riktigt. Ser man på vår tid här i Kongo som en fotbollsmatch finns många likheter att dra. Motståndare på vägen, som kapar en över benen, trampar en på hälsenorna och drar en i tröjan motsvaras här istället av krånglande magar, kulturkrockar och prövningar i ens ledarskap. Frisparkar i krysset, vunna nickdueller och perfekta brytningar är här fantastiska möten med olika människor, kärlek och glädjen att få förenas kring en fotboll. Matchen kommer svaja och vända många gånger under tiden, men i slutändan tror jag ändå att jag kommer få känna segerglädje. En glädje baserad på gemenskap, vänskap och en riktig, härlig lagseger.

/Sara

Första stoppet för dagen blev pa en kyrkogard för att besöka tva släktingars gravar. Jag har aldrig i hela mitt liv sett sa mycket folk pa en kyrkogard, och det radde febril aktivitet överallt. Det putsades pa gravstenar,rensades ogräs fran nästan igenvuxna gravar, lades blommor och tändes ljus samtidigt som man hörde sanger fran lite varstans. Det var en fin stämning tycker jag, och det var spännande att se hur en kyrkogard här i Kongo ser ut!

Vidare bar turen längre ut pa landsbygden, och efter ett tag lämnade vi asfaltsvägen för att fortsätta i princip rätt ut i ingenstans. Vägen var mer eller mindre en bredare sandstig, och pa grund av regnet den senaste tiden sa var det lite klurigt att köra pa vissa ställen, men vi kom fram till Siasia, byn som vi skulle besöka tillslut. Mitt första intryck av byn var att den sag mer eller mindre öde ut, och jag tänkte i mitt stilla sinne att det inte kunde bo sa manga alls där. Det visade sig dock att det bodde över 50 personer i byn, sa skenet bedrog! Efter ett tag kom det barn springande fran lite varstans som ville kolla in ”mundelen” som kommit till deras by! De hälsade väldigt försiktigt pa mig, men efter ett tag släppte den första försiktigheten och jag kunde prata lite med dem. Jag blev rundvisad i byn och fick besöka mostrarnas minst sagt spartanska hus. Det fanns 6 stycken rum, och allt som allt hade de hade varsin säng och varsin stol, men i övrigt fanns det inga direkta möbler i huset, och all matlagning skötte man utanför huset.

Eftersom det nu hade gatt närmare 6 timmar sedan vi lämnade Brazza pa morgonen, sa började alla bli rejält hungriga och vi satte nästan genast igang med att fixa med den kommande festmaltiden. Det fangade en tupp som vi skulle äta, man lagade till kött, torkad och rökt fisk, saka-saka (en röra bestaende av gröna blad, jordnötssmör och olja), maniok (basföda här i Kongo, som jag börjar vänja mig sa smatt vid. Konsistensen är närmast som suddigummi och färgen är gra/beige), och en mängd andra rätter. Det putrade i grytorna och efter ett tag kunde alla hugga in pa maten, och eftersom vi var ute pa landsbygden där traditionen att män och kvinnor äter för sig hänger i, satt jag med kvinnorna i ”köket” medan männen höll till i ett hus längre bort i byn dit jag bara fick ga för att lämna mat men alltsa inte sitta och äta. Alla ville att jag skulle pröva än det ena än det andra, och jag vet inte hur manga olika rätter jag at och prövade.

Sen besökte vi ocksa min kongolesiska mammas familjegrav som fanns i byn, och även där lades det blommor och sjöngs nagra inhemska latar pa lokalsprak. Vi hann ocksa med en tur ut pa ett maniokfält för att plocka blad till saka-saka. Maniok görs av roten pa en planta, medan bladen pa samma planta används när man ska tillverka saka-saka. Efter att vi hade plockat mängder med blad, och det började skymma sa beslutade vi oss för att aka hemat. Pa vägen tillbaka sag jag flera kyrkogardar som lystes upp av ljusen som tänds tidigare pa dagen, och det var riktigt fint!

Ungefär 12 timmar efter att vi lämnade Brazza pa morgonen, rullade bilen in i stan igen och jag var riktigt trött men väldigt nöjd efter denna trevliga strapats. Dagen innehöll manga intryck och även en del kulturkrockar som alltid här i Kongo… Dagen innan hade vi nämligen pratat hemma om att göra nagonting under helgdagen, och da hade förslaget om att aka ut pa landsbygden röstats ner, och vi skulle istället besöka kyrkan. När jag vaknade pa tisdagens morgon var det dock ändrade planer, och kyrkplanerna som bestämdes dagen innan var som bortblasta! Jag börjar dock vänja mig vid att planerna ändras snabbt här, och den ena dagen är verkligen inte den andra lik. Det händer alltid nagot oförutsett och minnesvärt, och det kan gälla allt fran att ta bussen till att ga en promenad över marknaden. Om helgen i Madzia var en kulturkurs, var den dag minst sagt en kulturdag för min del i stora matt mätt!

/ Frida