Congo mon pays

KONGO är ett land där solen bränner även genom molntäcket, där man kan svettas av att sitta still, där man köper dricksvatten pa flaska och det är rötmanad aret om. Natten är mörk och kommer tidigt, man sover under myggnät och kan äta papayakärnor för att undvika mask i magen. Här finns palmer, syrsor och det gar att köpa inhemska bananer aret om. Flipflops är vanligt, liksom jeans, inbakade flätor och örhängen. Det här är landet där man kan finna ett dyrt och fint hotell i vitkalkad medelhavsstil placerat mitt emot ett lagt och skevt kyffe med bade tak och väggar av sliten, veckad plat. En smal gata av sand skiljer de bada världarna at. Det är ett land med mangoträd runtom i stan, där man bjuds pa förpackad mangojuice fran Förenade arabemiraten. Här blandas otaliga sprak och folkgrupper, men det sprak som används mest kommer inte härifran, utan fran ett helt annat land, langt, langt bort.

Pa marknaden finns maniok, dörrhandtag, anteckningsblock och underkläder pa hög. Ett stand är överfullt av secondhandkläder, och pa bänken bredvid ligger en hög raa inälvor. Här kan man köpa batterier och mjöl, finskor och och godis, krokodilkött och armbandsklockor. Längs en gata ligger butik efter butik som var och en innehar kilometervis med färgstarka och stormönstrade tyger. Turkost är en vanlig färg pa väggarna. Vagorna vid stranden är stora och kraftiga, och det är lätt att sugas ut om man inte är försiktig. Vid horisonten skymtar oljeplattformar. Stora stolpar och pontoner star pa rad ut i vattnet. Där gick förr en bro eller ledning av nagot slag, för att lasta och lossa varor fran fraktfartygen. Mycket som förr fanns och fungarade gör det inte längre, men star ännu trasigt kvar, som ruiner efter stora planer. Mycket är slitet, trasigt och smutsigt. Ett omrade nära kusten är täckt av artificiell barrskog som en gang planterades för en planerad pappersmassefabrik, en plan som sen aldrig slutfördes.

Taxibilar finns det gott om, de är grönvita i huvudstaden och blavita i kuststaden, och de tutar mest hela tiden. Vägarna här är generellt sett daliga. Bitvis är de fina, kanske bara lite slitna, men bitvis är det a andra sidan nästan otroligt att de över huvud taget är farbara. Här kan man ha 28 grader i kylskapet och 29 grader utanför. Här finns mycket poliser, fler militärpoliser och allra flest soldater. Arbetet med att mala övergangsställen och mittlinjer sker för hand, med pensel och färgburk. Människor titulerar varandra, hälsar alltid och fragar hur man mar. Barnen har skoluniform, spädbarn bärs pa ryggen och jag har ännu inte lyckats hitta nagon generall regel för hur manga gangen man kindpussar varanda.

Tisdag 20e oktober

Jag sitter just nu i en korgstol pa verandan i Mansimou. Tittar pa hur ett stort träd vajar och skakar till. Det är en flicka som plockar mango. Högt uppe är hon och klättrar, och använder en lang stör för att knuffa ner frukterna. Jag tittar och tänker att det där skulle jag ocksa vilja göra. Rakt fram ser jag ut över Kongofloden och den andra stranden – Kinshasa. Floden är vild och ström här, den virvlar och stänker, och dess brus nar ända hit upp till mina öron. Kastrullslammer, lite fagelkvitter och avlägsna ljud av lekande barn späder ut flodljudet. Da och da sätter en tupp nagonstans till höger om mig igang att gala, och strax därefter antas utmaningen av hans granne till vänster om mig. Nu pa eftermiddagen är det riktigt behagligt att sitta här, och idag är det inte heller sa mycket sandflugor som bits.

Pa samma tomt finns nagot sa ovanligt som ett vitputsat tvavaningshus med rött tegeltak. Där bodde förr svenska missionärer, men numer huserar kyrkans president med familj. En stor allé leder fran grinden fram till huset. Trots att det kommit nagra regn räknas det fortfarande vara torrsäsong. Dammet finns överallt, inne som ute, annat är oundvikligt. När jag tidigare idag vandrade längs vägen hit upp, och det dessutom blaste nat alldeles oerhört, var det sa mycket damm och sqnd i luften att jag knappt kunde se de fordon som körde nagra meter framför mig.

Vägen ja. Sträckan fran bron över bifloden Djoué och upp hit är en bit väg som kan fa fyllda 25liters vattendunkar att välta, som kräver en del av de bilar som tänker sig att forcera sträckan, och som lärt mig att de handtag placerade ovanför dörrarna inne i manga bilar inte enkom är till för att hjälpa stela pensionärer att resa sig – utan även är väldigt bra att halla sig i för att inte skumpa runt och sla sig sa fasligt. Det är saledes inte alldeles lätt att färdas hit upp, men väl här är det värt all möda. Det rader ett sällsamt lugn pa Mansimou. Vyn över floden vid solnedgangen är verkligen nagot alldeles särskilt vackert. Och här bor jag nu.

//Sara

Om equmenia

equmenia är en gemensam organisation för riksförbunden MKU, SBUF och SMU. equmenia är till för riksförbundens lokala föreningar, som bedriver verksamhet för barn och ungdomar i hela Sverige. equmenias första och största mål är att sprida evangeliet om Jesus Kristus bland barn och unga genom ord och handling.
Det här inlägget postades i Kongo-Brazzaville 09/10 och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Congo mon pays

  1. Matilda skriver:

    Vilken fin beskrivning du har gjort, blir ju sugen på att åka dit. Hoppas du känner lite så. Saknar dig min käraste vän.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s