Det Hashemitiska konungariket Jordanien

När pappa Ove packade väskorna för hemfärd, rustade vi oss andra för nya äventyr. Med ryggsäckarna svårstängda och vandringskängorna åtdragna hoppade vi på bussen söderut. 4 timmar genom öknen, förbi saltfabriker och mineralframställning, lyxhotell och israeliska kibbutz, för att slutligen korsa gränsen till det Hashemitiska konungariket – Jordanien. I Aqaba, staden på andra sidan av Röda havets nordkust och Israel, tog vi in på första bästa billiga hotellrum, som vi delade med norskan GunBerit (som i sig är ett eget kapitel) som slagit följe med oss på vägen. Efter att ha ätit en pakistansk middag för en billig peng, hamnade vi på en arabisk tillställning och kvällsunderhållning. Vid stranden av havet låg en amfiteater där en liten och närmast beskrivensatt arabisk man dansade på en liten scen i mitten, i takt med publikens klappande och den jordanska musikens toner. Skulle personligen kalla honom något i stil med the jelly belly dancer, efter hans graciösa uppvisning av magdans…

Dagen därpå gick vi upp med solen för att garantera oss en plats på en buss till Petra – en ca 2000 år gammal stenstad i öknen, uthuggen i bergen. För att ta sig de nära 15 milen till staden kan man antingen åka taxi eller också välja budgetalternativet – att ta bussen. Efter att ha försäkrat oss om det ungefärliga priset (1-2 dinarer per person, 1 dinar = 1 Euro) väntade vi på bussen. I sisådär, en och en halv timme. När bussen väl kom, ville chauffören ha 5 dinarer/person. Efter ännu en stunds väntan ökade han till 10/person då han menade att bussen inte var full och att vi skulle komma iväg alldeles för sent om vi ville vara framme i tid. Vi var alla skeptiska till mannen – framför allt när han började med ”knep” som att ”se, min kompis här brevid betalar mig 10 om vi åker nu”. Eftersom att vi inte hade någon som helst aning om hur lång tid det egentligen skulle ta, övervägde vi och gav honom tillslut 20 dinarer för oss alla tre.

Han startade motorn, visslade och bussen blev genast halvfull! Under resans gång visade det sig att övriga passagerare inte betalde mer än 1 – 2 dinarer. OK att vi som turister alltid betalar ett överpris. Det köper jag. Men jag köper INTE att betala ett sju-dubbelt pris. Eller att uppenbart, öppet bli ‘lurad’. Inte utan en fight. När bussen saktade in och resterande resenärer gick av startade jag min argumentation med den äldre herren bakom ratten. Den blev en vild diskussion. Han skrek och jag skrek tillbaka. Han var envis, men är det något jag behärskar här i världen så är det konsten att vara envis. Jag tycker inte om att inte få som jag vill. Vårt livliga argumenterande drog till sig uppmärksamhet på busstationen. Fler kom och lyssnade. 5 huvuden stack in genom bussdörren, skrattandes men ändå i parti för min sak. Inte varje dag som en man får en utskällning av en kvinna. En dessutom mycket liten kvinna. Vi fick visserligen inga pengar tillbaka (han hade ju ‘tagit billigare av övriga resenärer då vi betalat mer…’) men sista ordet blev mitt. Och under sina buskiga ögonbryn var han röd av skam.

Petra var välbesökt av turiser, men så var också vi och det var väl värt varje öre i inträde. Och en envis busschaufför. Efter vandring i en smal fåra längs meterhöga bergsväggar öppnade sig utrymmet och gigantiska byggen uppdagade sig framför oss. Fasader och palats, vackert och magnifikt uthuggna i den röda bergsstenen. I 5 timmar vandrade vi runt i trappor, sand och klippblock och fascinerades över ett av väldens sju nya underverk. Vi tog en taxi tillbaka till Aqaba. Tydligen hade ryktet om de 3 bussresenärerna spridit sig. Vi hade visst gjort deras dag. På söndagen åkte vi, utan problem i passkotrollen, tillbaka till den Israeliska sidan. Njöt några timmar i solen, svalkade oss i Röda havets salta vatten innan vi tog bussen till Jerusalem igen. En kort semester för att tänka på någonting annat. Väl behövt. Ja, vilket äventyr. Med tokiga norskor, magdansande araber och galna busschaufförer.. Något att dra rövarhistorier om i gungstolen, när den dagen kommer.

Josefin (och en instämmande Amanda)

Om equmenia

equmenia är en gemensam organisation för riksförbunden MKU, SBUF och SMU. equmenia är till för riksförbundens lokala föreningar, som bedriver verksamhet för barn och ungdomar i hela Sverige. equmenias första och största mål är att sprida evangeliet om Jesus Kristus bland barn och unga genom ord och handling.
Det här inlägget postades i Palestina och Israel 09/10 och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Det Hashemitiska konungariket Jordanien

  1. Linus Ekman skriver:

    Jordanien… Vilket land! Själva fastnade vi med en småbrunstig Beduin när vi var där…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s