Avsked

För några dagar sen hade vi en stor avskedsfest för en av de som blivit våra närmaste vänner här, nämligen Tobias a.k.a ”Tobi” från Norge. Stark curry, massor av folk och en i olika färger blinkande tavla av ”Den sista måltiden”, utgjorde delar av detta mycket framgångsrika koncept. Framgångsrikt i den bemärkelsen att han var rörd till tårar (nästan), men ett totalt misslyckande i försöken att övertala honom att stanna. Så går ännu en vän från vårt liv här och kommer inte (eller kanske) åter… Konstigt när man, i ena stunden bygger upp vänskapsrelationer från scratch för att i andra stunden ta farväl, utan att veta om man någonsin kommer att ses igen. Nästa avskedsfest är redan inbokad. Nu på söndag.

Vårt liv här levs i perioder om tre månader. Varken mer eller mindre. De allra flesta internationella lever här under de premisserna. Det är så länge vårt turistvisum sträcker sig. Även om vi planerar saker långt i förväg så finns det hela tiden med ett litet ”om”; om vi kan förnya visumet, om vi får komma tillbaka in i landet. Tre månaders visshet, trygghet. In sha’allah. Hur länge ska du stanna? 7 månader är tanken, om…

Det stående samtalsämnet är gränskontrollerna. Ett ämne som verkar tämligen outtömligt. Vad sa du i passkontrollen? Vad frågade de? Hade du några problem att komma in? Frågade de var du skulle bo? Fick du tre månader? Efter ett tag här utvecklar man en ganska absurd kompetens; att bli bra på att ta sig genom pass- och säkerhetskontroller. Men varför ska allt detta vara nödvändigt? Ibland känns det som om vi allihop är ett gäng brottslingar som måste lära oss detta för att mörka vårt brott. Vårt brott; vi bor och/eller jobbar på Västbanken. Jag vill inte ljuga. Men titt som tätt blir vi tvungna att svälja delar av sanningen som är lite för känsliga för säkerhetsvaktens spetsade öron.

Så efter Israels policyändring i visumfrågor har även vårt liv här ändrats. Lite av den där tre-månaders-tryggheten försvinner. Folk får allt svårare att komma in. Vi själva blev korsförhörda var för sig i 50 minuter på vår väg från Egypten tillbaka hit. Nära vänner blir nekade visum och får nöja sig med några veckor i landet de inofficiellt bor i. Andra måste genomgå timslånga förhör och kroppsvisitering. Pastorn i vår kyrka fick spendera några timmar i arresten på Ben Gurions flygplats efter att ha nekats inträde i landet. Mattan rycks bort under ens fötter.

Men nu har vi en ny stämpel för tre månader framåt i våra pass. Innan vi är färdiga här hoppas vi på ännu en till. In sha’allah.

/Amanda

Om equmenia

equmenia är en gemensam organisation för riksförbunden MKU, SBUF och SMU. equmenia är till för riksförbundens lokala föreningar, som bedriver verksamhet för barn och ungdomar i hela Sverige. equmenias första och största mål är att sprida evangeliet om Jesus Kristus bland barn och unga genom ord och handling.
Det här inlägget postades i Palestina och Israel 09/10. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s