Äventyr kan vara långsamma, också !

Det har Elin, Simon och Sara lärt sig under de tva senaste veckorna. Fotbollsskolan är stängd under december manad, och fotbollsvolontärerna är saledes ”lediga”, det vill säga fria att aka ifran Brazza för att upptäcka andra delar av landet. Sara fick ocksa ledigt för att hänga med, men istället tvingades Louise att stanna hemma, som en följd av de langvariga sjukdomar hon har fatt dras med… Här kommer ett första brontoinlägg om var resa.

Resmalet var Ouesso och malet med resan var att fa uppleva djur och natur i norra delen av landet – i regnskogen. Resan startade pa mandag morgon den 8e december, kl 07 da vi slog oss ner pa busstationen i norra Brazza och började vänta. Jag spanade efter nagra tecken pa att folkmassan mellan de tva bussarna skingrades, att bagaget kom pa plats och att bussarna var pa väg att ge sig av. Icke. Under var första timme där hände till synes ingenting i myllret.

Det här med att köa alltsa… inte som man skulle önska. Sa smaningom stog vi ända i tva ganska bra led och körde nan form av blixtlasteknik för att komma pa bussen. Tills damerna kom, de gamla mammorna. Helt hänsynslösa! Det här gänget trängde sig in mitt emellan köerna, och sa blev det bara en röra i alla fall.

Vid 10 var bade packning och passagerare slutligen ombord. Vi startade, körde ut fran stationen, dunkade i en kant i gatan, stannade efter 20 meter och öppnade dörren igen. Jag suckade för mig själv och tänkte att det här kommer bli en legendarisk resa.. Gangen var full med väskor, plastkassar och kontrollanter. En av dem parkerade sig bredvid mig sa att jag länge fick antingen hans armbage eller hans rumpa i ansiktet. Man far inte vara rädd för kroppskontakt i det här landet!

Upp till Owando, där vägen är bra, gick det snabbt. Vi stannade för kisspaus, ”Arret pipi” ropade en av kontrollanterna, män till vänster och kvinnor till höger och det var bara till att sla sig ner i vägrenen. Man skulle ha ett pagne, ett sant där tygstycke som kvinnorna har om sig här, himla praktiskt plagg..! Vi akte igenom Gamboma där det skapades en tillfällig marknad omkring bussen. Boende i byn kom och sträckte upp maniok och jordnötter och passagerare ropade efter vad de ville ha, och kastade sedan ut pengar genom fönstrena. Vi akte igenom Oyo, en liten ort som säkert inte skulle vara värd att nämna om det inte var sa att presidenten, Denis Sassou-Ngouesso, är född just där. Jag skulle gärna önska att det inte spelade nagon roll, men tyvärr spelar det faktumet en högst synlig roll. Det var helt sjukt fint där! Jämn asfalt, refuger, rena gatskyltar, murar, blommor och nya hus. Dessutom gar presidentens 4000 egna nötdjur och lamm här, det byggs ett stort hotell och en ny internationell flygplats. Är vi fortfarande i Kongo? Det var san otrolig kontrast att det nästan kändes otroligt… I Owando slutade asfalten tvärt. Sedan ett ar tillbaka jobbas det för att dras asfalt ända upp till Ouesso men längre än sahär har man inte kommmit än. Inte oväntat är det ett kinesiskt företag som arbetar med vägen, precis som med de flesta byggprojekt. ”De är lite billigare, och de blandar sig inte i politiken, som fransmännen gör med sina krav” fick jag höra. De kommer, gör sitt jobb, och aker igen. Ingen kunskapsöverföring, inget utbyte, bara konkret resultat.

Klockan blev halv 6 och det började skymma, mobiltäckningen var försvunnen, vägen var inte lika stadig längre och det började regna. Vi stängde fönstren som genast immade igen, och den sköna fläktande temperaturen ökade genast, tills en fin beläggning av svett täckte min hud. Efter ett tag hände det oundvikliga att vi körde fast i leran.”Jaa om vi hade akt vid 7 sa hade vi redan varit förbi det här” sa nagon. Jag vet inte hur länge vi blev kvar där men det hann bli helt mörkt i alla fall, kanske var hon runt halv 8. Först kom en kinesisk grävmaskin och drog oss en bra bit upp. Äntligen och hurra! Nytt försök, vi körde en liten bit, och fastnade igen. Aterigen lang och oviss väntan. Nagra gick ur, det började ryktas att vi väntade pa nagon, andra sa att vi skulle sova där. Irriterad över att inte fa nagon information om vad som skulle hända tog jag fram ficklampan och klafsade ut barfota i leran för att hitta en kontrollant att fraga. Kolmörkt. Trist nog var du mulet – annars hade jag nog fatt se mitt livs stjärnhimmel.. Precis som kontrollanten hade sagt sa kom sa smaningom en lastbil och drog loss oss och sen gick det bra ända tilm Makoua där vi skulle sova allihopa.

Sova allihopa, da menar jag verkligen sova allihopa tillsammans. Tva busslaster i en sal, det fanns nagra madrasser och resten plastmattor, inga myggnät. Tack o lov lag vi alla tre bredvid varann och vid en vägg, inte i mitten. Oturligt nog lag jag pa ena kanten med en man bredvid mig. Jag hade kännt mig tryggare om det var en snäll madame som klämde ner sig bredvid mig. Som det var nu lag jag och önskade att simon kunde ligga ytterst pa bada sidorna.. Sant här härdar! Jag myggmedlade mig till tusen och natten gick jättebra, jag stördes inte ett dugg av varken män eller de barnskrik och oljud som de andra berättade om.

Väckningen pa tisdagen var nagot utöver det vanliga. Jag vet inte vilka ord jag ska leta efter för att beskriva den… Nagon gang innan 05 vaknade vi tvärt av röster, de hade morgonbön. En lugn andakt som de jag är van vid hade varit mysig att vakna till. Gäll lovsang och hysteriska böner pa högsta volym var det inte. Vi at frukost och väntade medan packningen lastades över till lastbilen som drog loss oss igar – vart nästa färdmedel. Väntade. ”Snart!” sa chauffören och öppnade en öl. Det började regna.

Vi blev kvar i Makoua längre än vad vi kunnat föreställa oss. Regnet hade gjort vägen alldeles för dalig, sa vi blev tvungna att vänta till nästa dag – eller tills solen brutit fram och torkat upp lite. ”Det kommer blir ett sa himla trakigt dygn!” sa Simon och somnade. Elin och jag gick till den lilla marknaden för att proviantera och kom tillbaka med ett tyg – ett pagne – att värma oss med. Sa himla bra grej! Det blev verkligen kallt av regnet och vara väskor var ju redan lastade, langt ner och omöjliga att fa tag pa. Även Elin pluggade in musik i öronen och somnade. Jag satt med min urladdade ipod, suckade, bad innerligt för bättre väder, kände mig väldigt komig och funderade pa att ge upp och bara grata. Jag lyckades övertala mig själv att det inte skulle fa mig att ma bättre och drunknade istället i denna text och i min favoritbok…

Mot eftermiddagen kom en militär som ocksa var med pa resan och undrade om vi ville ga med pa en rundtur i byn. Tjaa, vi hade ju verkligen inget bättre för oss och tänka sig – den rundturen lyfte allt..! Det visade sig att Makoua, den lilla halan som jag var sa trött pa utan att egentligen ha sett, är den enda byn i Kongo som ligger mitt pa ekvatorn..! Vi har varit pa ekvatorn!! Sa kul! Plötsligt kändes hela det där sega dygnet värt allt det jobbiga – det kan bli en bra historia istället!

Vad glad jag blev när onsdagsmorgonen kom utan att det regnade! Samma böneväckning igen, samma bröd och banan till frukost och sen äntligen iväg! Det där rummet… efter sa manga människor pa sa liten yta och under sa lang tid… det luktade ostädad marsvinsbur. Det kändes som att vi alla var värda att komma upp pa lastbilen och dra vidare. Kvinnor och barn akte pa flaket bakom packningen, männen och Elin och Sara akte ovanpa, sittandes pa de träribbor som bildar ett gallertak. Sa himla spännande! När vi akte över en bro paminde Elin oss om att hon har höjdskräck. En stund senare sa hon: ”Först var jag jättearg pa er för att ni satte er här uppe, men nu är jag glad att ni gjorde det..! Det här är sa häftigt!” Och häftigt var verkligen ordet. Hall i hatten! Det gungade och guppade och krängde och man fick lirka in händer och ben bäst man kunde för att sitta stadigt. Elin hade turen att hamna i knäet pa den enda andra kvinnan pa taket, som höll i henne som ett säkerhetsbälte. Savannslätter och djungelskogar susade förbi, sma byar med gula lerhus likasa. Ibland fick vi ducka för palmblad eller grenar. Träsmaken letade sig in i en efter ett tag, och det var inte direkt bekvämt hur man än satt. Man skulle vara lite fläskigare konstaterade vi, sa att man var lite mer vadderad. Pa kanterna hängde kontrollörerna, klättrade och skrek och hejade troligen pa chauffören att köra fortare. Mycket testosteron i det gänget… Efter ett tag sag vi pa vägen och sa till varann och vi förstod varför vi inte akte igar när det regnade. Efter ytterligare en bit och en ny titt pa vägen kom vi fram till att vi var väldans glada att vi inte akte igar när det rengade..! En gang passerade vi en smal ojämn stockbro med vatten pa bada sidorna. Lastbilen krängde och lutade hitat och ditat och plötsligt… blev det annars sa högljudda flaket knäpptyst. Alla satt sa stilla vi kunde och höll andan, och till och med Simon medgav efterat att det hade kännts som att vi var pa väg att välta..! Man glömde helt bort att man var hungrig – vi var sa sjukt mycket här och nu! För oss var det ett äventyr, nagot nytt att upptäcka som var lite läskigt och väldigt spännande! Jag njöt i fulla drag! Men jag tänker ocksa pa de andra, som inte har nagot annat val… som inte kan aka hem till säkerhetsbälten och luftkonditionerade bussar med bromsar kontrollerade i november 2008… ”Ni maste se hur vi har det” sa en man. Det är nog inte lika spännande när man är aldrad, eller har smabarn, och maste aka pa det här sättat för att komma hem till släkten över jul…

Efter nagra timmar klev vi av och gick en liten bit. Jag var alldeles darrig av att ha suttit och spännt mig sa länge, och ganska sa öm i sittben och svanskota ocksa! Sa kom vi fram till floden Mambili, som inte var sa stor som jag hade trott, för att aka pirogue-bat över, som inte var sa breda som folk hade sagt. Floden utgör gränsen mellan provisnerna Cuvette och Sangha, och därför fick vi som utlänningar visa pass och papper pa att vi tillhör kyrkan och är ute pa missionsresa för en gränsvakt. Han tjafsade ett tag och tog till slut 2000 franc var för formaliteter som det kallas. Vi fick en stämpel pa vart missionspapper…

Mycket seg väntan pa andra stranden senare stuvades folk och packning in i stora minibussar och vi rörde oss äntligen framat igen. Full fart pa rätt bra grusvägar! Det var lite som att aka bergodalbana och samtidigt köra ”vi rulla, vi rulla, vi rulla, vi rulla…” Vi sag en orm pa vägen, Elin somnade pa Simons axel och jag somnade pa en okänd grannes axel sa Simon fick knuffa till mig flera ganger för att halla mig upprätt.

Vid 16-tiden pa onsdagen den 10e december kom vi sa äntligen fram till Ouesso. Efter nära tva och ett halvt dygn pa resa var det ett himmelrike att fa komma till ett hus med sängar, myggnät, mat och badrum. Vi har verkligen lärt oss första innebörden i uttrycket ”att tvätta av sig resdammet”. Det var sa otroligt skönt att fa bli ren – strök man mig över haret mot slutet av resan sa kändes det som att klappa en get..!

/Sara

Om equmenia

equmenia är en gemensam organisation för riksförbunden MKU, SBUF och SMU. equmenia är till för riksförbundens lokala föreningar, som bedriver verksamhet för barn och ungdomar i hela Sverige. equmenias första och största mål är att sprida evangeliet om Jesus Kristus bland barn och unga genom ord och handling.
Det här inlägget postades i Kongo-Brazzaville 09/10. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Äventyr kan vara långsamma, också !

  1. Matilda skriver:

    Gosh! Något sådant tror jag att jag aldrig skulle våga göra, vilken resa! Vad impad jag blir av er, att ni vågar!

    Stor kram
    Matilda

  2. Finn o Ingalill skriver:

    Jättebra skildrad inledning av er äventyrsresa! Nu är vi spända på fortsättningen. Vi hoppas att inte avigsidorna överväger utan att alla erfarenheter ni gör blir till oförglömliga minnen som ju ofta förstärks av det man inte är beredd på. Ni får också en unik insikt i kongolesisk verklighet. Extra roligt, tror vi, är att ni får uppleva detta tillsammans vilket också svetsar er samman på ett särkilt sätt.
    Vi följer er så gott det går och ber för er alla därute.
    Kram. Finn o Ingalill

  3. Hanna Persson skriver:

    haha, vilken grej! ni klarade ju dock av den galant verkar det som. våra 11 timmar hit och dit i Thailand tycks riktigt futtiga i jämförelse. Kram

  4. Åsa skriver:

    Vilka äventyr ni är med om. Helt otroligt! Något att berätta för barnbarnen om. Ni är helt fantastiska som bara vågar ge er in i detta!
    Hur firar ni er jul där nere? Trodde inte att det fanns snö i Kongo, men det syntes ju på bilderna att det fanns. Här hos oss är det flera decimeter snö och nu börjar det snöa ännu mer.
    God Jul!!!
    Stora julkramar från Åsa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s