Jul i Betlehem

”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem…”

Denna jul kom julevangeliet att att få en ny dimension för mig än vad det tidigare haft. Betlehem är inte längre enbart den där lilla staden dit Josef och Maria kom en gång för längesen, utan numera också platsen jag kallar ”hemma”, i en högst påtaglig verklighet mer än tvåtusen år senare. Här skulle jag alltså fira jul, på platsen där allt tog sin början.

Julaftons morgon börjar med en härlig frukost i solskenet uppe på taket. Sen bär det iväg upp mot torget, mot stadens centrum. Vilken folkfest! Trängsel, sockervadd, blinkande ljusslingor i alla möjliga färger och konserter som avlöser varandra. En två timmars lång parad med trummor och säckpipor (!). Mannen som varje lördag står i vägkorset med sin två meter långa orm om halsen har fått en ny entusiastisk publik. Stadens alla souvenirhandlare har bunkrat upp inför den efterlängtade turistinvasionen. Plötsligt har hela staden bytt skepnad. På vägen hem köper vi jordgubbar från frukthandlaren på gatan. Det är ju i alla fall rött…

Senare på kvällen trängs vi tillsammans med hundratals andra för att ta oss in i Födelsekyrkan på den traditionsenliga midnattsmässan. Jag sveper blicken över folkmassan och ser president Mahmoud Abbas några meter ifrån mig. Jag slår mig ner på golvet med den kalla stenväggen som ryggstöd och lyckas faktiskt njuta av den nästan tre timmar långa mässan. Vi vandrar tillbaka hem genom Betlehems gränder i den stjärnklara julnatten.

Några timmar senare går vi upp för att hinna till juldagens gudstjänst inne i Jerusalem. Vi kommer till checkpointen och så plötsligt är den där; verkligheten, in your face. Över hundra personer står i kön och vi får ganska snart bekräftat att den knappt rört sig framåt under den senaste halvtimmen. Plötsligt skjuts dörrarna upp och in kommer fyra soldater. Here comes trouble. De börjar skrika och gestikulera för att få folk att backa. Knuffar och sliter bort folk ur kön. En av mina vänner som var följeslagare förra året och spenderade tre månader i just den här checkpointen, säger att hon aldrig tidigare har sett dem ta till så mycket våld. Vi inser ganska snart att de gör detta för att kunna släppa förbi oss. Skammen hettar på kinderna och jag vill helst av allt bara försvinna. Jag tänker inte. Jag vill inte. Många av de som står i kön ska in till sina arbeten. Varför skulle jag få gå före dem? Det är inte rätt. Ett av befälen närmar sig och vinkar fram oss. Jag står kvar. Han kommer fram och säger till oss att skynda på. Jag vet att jag inte ska säga emot. Jag vet att jag inte ska. Jag vet…”Nej, säger jag, jag tänker inte gå före.” Skräp dig Amanda, vilken nytta gör det här? Håll tyst nu… Men jag fortsätter; ”Varför öppnar ni inte en till av grindarna?” Han tittar upp och hans stålblå blick möter mig. Skit också, varför kan jag aldrig vara tyst?! Han svarar; ”Det är mitt problem.” Låt oss bara pausa här för en stund. Hans problem? Är det inte snarare personerna som står i kön som det bli svårt för. De som är stressade för att de inte kommer till jobbet i tid. Det händer att de förlorar sina jobb. Är det inte deras problem? Eller den gamla kvinnan som sitter på bänken, utmattad, och hostar. Är det kanske inte snarare hennes problem? Eller mamman med barnet som gråter. Är det inte också hennes problem?

En timme senare kommer vi ut på andra sidan, nästan sist av alla. Jag är arg. Men vad hade jag trott? Att julen här skulle kunna firas utan att verkligheten skulle göra sig påmind?

Guds frid,

Amanda

Om equmenia

equmenia är en gemensam organisation för riksförbunden MKU, SBUF och SMU. equmenia är till för riksförbundens lokala föreningar, som bedriver verksamhet för barn och ungdomar i hela Sverige. equmenias första och största mål är att sprida evangeliet om Jesus Kristus bland barn och unga genom ord och handling.
Det här inlägget postades i Palestina och Israel 09/10. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s