Kabo och Kandeko – så olika, så mycket samband

KABO är den konstigaste by vi någonsin har varit i. Det första vi märkte var att det fanns el, i hela byn, dygnet runt. När dagsljuset kom såg vi att alla hus ser likadana ut. De är byggda i trä och står i raka rader med staket omkring. Gatorna är jämna och raka med grävda regnkanalen, och utanför varje hus står, hör och häpna – en soptunna..! Allt utom vårt hotell och det nya kvarteret ”Paradiset” är byggt i trä, så även moskén, det andra består inte heller det av veckad plåt, utan av tegel. Trä, trä, trä, överallt. Skogsindustrin är stor här i norr och hela byn kretsar kring sitt danskägda sågverk, där nästan alla de boende arbetar. Kabo är bara trettiotalet år gammal, och det syns verkligen att den är planerad och inte har vuxit fram av sig själv. Det kändes precis som att traska genom ett svenskt koloniområde, med de små stugorna och staketen, fast i Afrika liksom.

Det enda som inte ingår i det planerade sammanhållna Kabo, det är folkgruppen pygmé. De bor i ett ”läger” i utkanten av byn de flesta av dem. Ett läger som inte är lika rakt och rent som övriga byn, det syns faktiskt att brädorna i husen är av sämre kvalitet. Barnen går i samma skola som bantubarnen men med egna lärare, för ” de kan vara rädda för att vara med de andra barnen, de trivs bäst när de är med de sina”. Vi fick även höra att pygméerna är enkla människor, att de svarar ”ja” på allt alltid, att de är primitiva och lever som för flera hundra år sedan, och att deras intelligensnivå är lite låg, de förstår inte lika mycket som vi andra. Det är helt sjukt vilka fördomar det finns emellan människor, och det världen över så ofta är ursprungsgrupper som tvingas utstå de allra värsta!

En dag besökte vi sågverket, där enorma stammar förvandlas, förvanskas till plankor och spån. En last vitt trä väntade på att föras till Brazza för att bli likkistor men resten av träet, det röda, hårda, eftertraktade, ska skeppas till Europa. Ädelträ, det alla vill ha i trädgårdsgrupper och stora bokhyllor. Verket här har dock bara kontrakt och kapacitet för 3-5 meter långa plankor. Ett lass trä av andrasortering säljs lokalt, det kan folket köpa billigare för att bygga sina hus av. Men resten – snuttarna, kanterna, spånet, det som ”inte är bra” – det bränns, fastän man skulle kunna använda det till annat! ”Sluta, det är ju inte klokt!” skrek det inom mig. Ta vara på det som väl har kapats, snälla…

Nog för att skogen är vidsträckt, men träet är inte en oändlig resurs. Nu har de stora träden tagit slut här, därför stängs sågen den 23e december. Har redan stängts när det här publiceras. Får skogen vila nu? Har företaget planterat nytt efter sig, som man nu lämnar i fred att växa till sig? Kommer byn dö ut nu? De som blir av med jobbet söker sig väl till Ouesso eller någon annanstans för att hitta något nytt. Vår guide Alban kan i alla fall få jobb på att köra flyttlass i sin pirogue. Vad ska nu hända med Kabo?

KANDEKO var nästa anhalt. Det första grannen sa till mig var: ”Vi är övergivna. Staten har lämnat oss.” Tung start på en ganska tuff vistelse. Byn Kandeko kallas också Sanghapalm, namne med det statligt ägda företag som utvann palmolja här. Liksom Kabo idag var även det här en bruksort där majoriteten av invånarna arbetade för storföretaget. 1990 stängdes Sanghapalm. Det är nu 19 år sedan det fanns någon ordentlig sysselsättning i byn. ”Vi väntar” säger grannen.

Och så mycket annat är det inte att göra. Det är en liten by, med 300 invånare eller så, mitt ute i ingenstans. Utan flod att resa på och bada i. Utan pastor och evangelist i kyrkan, eller kapellet snarare. Utan vatten i pumpen, utan fotbollar, utan el, utan scouter, körer, mobiltäckning, ja utan det mesta. Allt som berättas för oss om byn formuleras i dåtid. ”Förut fanns”, ”förr fungerade”, ”medan fabriken var i gång brukade”…

Jag själv kände redan innan vi åkte från Ouesso att jag inte var så sugen på att fortsätta. Jag längtade hem till Brazza och orkade inte riktigt vara nyfiken och upptäcka en ny ort. De känslorna dämpades inte direkt av att komma hit. Oj herre Gud, hur ska jag stå ut här i tre hela dygn – jag kommer bli tokig! Allt eftersom började jag också skämmas för att jag tänkte så. Hur kan jag ha mage att gnälla över tre dagar när alla de andra bor här, lever sina liv och inte klagar utan trivs..?! Om de kan, varför skulle då inte jag kunna? Det är inga lätta tankar att brottas med…

Jag satte mig på den sidan av huset där jag trodde att jag var minst synlig. Som om det skulle göra någon skillnad, vi var så vita och exotiska så det var inte sant. Redan första dagen började det komma folk in i vårt rum för att hälsa på oss, vi väntade oss nästan att hela byn skulle vilja göra detsamma men det slapp vi tack o lov. Vi var ovanliga på flera sätt där. För det första att vi som vita över huvud taget kom dit. Vi har förstått att bara det kan betyda mycket för en by som negligeras av såväl myndigheter och företag som besökare. En annan nivå av ovanlighet var det faktum att vi är unga volontärer – inte missionärer som kom för att evangelisera och predika. ”Jaha, tata Simon, är det du som är pastorn?” möttes vi av. När ska ni öppna kyrkan och predika för oss?

Sista kvällen hade jag turen att få uppleva stjärnhimlen helt ostörd av stadens ljus. Helt otroligt, vad fängslande det är! Och vackert, stort, vemodigt… Jag satt alldeles själv i kolmörkret på vägen och tittade. Bad. Bra stund. Efter två dygn kände vi oss så färdiga man gärna kan vara med Kandeko. En tredje natt utan mycket sömn, på golvet bland mössen var inget vi såg fram emot. Vi packade ihop våra saker och lämnade Kandeko, även vi…

/Sara

Om equmenia

equmenia är en gemensam organisation för riksförbunden MKU, SBUF och SMU. equmenia är till för riksförbundens lokala föreningar, som bedriver verksamhet för barn och ungdomar i hela Sverige. equmenias första och största mål är att sprida evangeliet om Jesus Kristus bland barn och unga genom ord och handling.
Det här inlägget postades i Kongo-Brazzaville 09/10. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Kabo och Kandeko – så olika, så mycket samband

  1. Kajsa skriver:

    Sara, tänkte du på de forna stora kungarna som finns där uppe o vakar över oss när du tittade på stjärnorna?! kraam

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s