Lägerstämning

Trots att vi är i ett annat land, med andra språk, andra aktiviteter, annat upplägg och annan planering så känner jag mig van, trygg, som hemma fast väldigt borta. Jag känner lägerstämningen. Det var helt olikt de svenska lägren, och ändå precis likadant. Det är såhär det ska vara. Häng, nya kompisar, smita från nåt lektionspass, pola med pastorerna, se begynnande lägerspan omkring sig, sjunga dansa leka lite och absolut inte prioritera att sova. Vad gör det då att jag inte får äta ordentligt, att det mest bara är sitta-i-solen-och-lyssna-pass på schemat, att toaletterna är värre än bajamaja och att Elin och jag får dela på en madrass..? Jag är i mitt rätta element nu!

Lägret i mellandagarna var ett samarrangemang mellan CBE (ungefär motsvarande tonår) från Brazza och La Ligue från Kinshasa, och så vi tre equmenianer från Sverige som åkte med Brazzagänget, och tog plats i huvudstaden i det andra Kongot. Nu har vi korsat den stora floden! Kinshasa fick vi just inte se mycket av, men församlingen Luyindus område känner vi desto bättre. Programmet såg späckat ut på förhand, men väl igång blev det inte så många programpunkter som planerat. Gudstjänsterna drog ut på tiden, det började regna nån gång, och så skulle vi ju hinna äta också. Det blev lite som det blev, mest gudstjänst och undervisning.

Jag har aldrig i mitt liv varit med på så mycket kort som under de här fem lägerdagarna. Vi har varit verkligen mundele, vitingar, och det var så otroligt många som ville vara med på kort tillsammans med oss. ”Kan jag få ta ett kort med dig?” ”Jag behöver ett kort med dig.” ”Kom nu ska vi ta kort!” Vi blev uppsökta och hämtade i tid och otid för att ställa upp oss och le våra mest naturliga leenden. Ibland med ett tack efteråt. Ovant. Obekvämt. Till slut kände vi oss som en kuliss och ville aldrig mer vara med på kort. Mindre kul.

En eftermiddag gjorde vi en utflykt, för att få pausa lite och umgås med Louise med föräldrar som inte var med på lägret utan gjorde Kin istället. Vi for till stans utkanter och besökte ett reservat för bonoboapor, en art som bara finns i Kongo-Kinshasa. Skönt att komma ifrån lite, och roligt att ha sett dem!

De två sista kvällarna på lägret var det konserter när alla olika körer och grupper medverkade, och där även jag blev meddragen. Utan att kunna låtarna. ”Men det gör inget, du kan bara vara med och dansa!”. Utan att ha den vita CBE-dräkten. ”Men det gör inget, du får låna!” Och vad glad jag är att jag lät mig övertalas – det var så himla kul! Att känna att mina nya kompisar ville ha med mig, att jag var välkommen i gänget! Så har jag fått lära mig lite kongodans på köpet..! Sista natten var himla bra den med, jag höll mig vaken ända tills en yaya, en storasyster, kom och hämtade mig och inte tyckte jag fick vara uppe längre. Det enda jag saknade var väl ringdanserna..

Nästa dag åkte jag stora färjan tillbaka med resten av lägerdeltagarna, istället för att ta de små motorbåtarna med de andra svenskarna. Precis som under lastbilsresan innan jul så var det här ett äventyr för mig och ett kul sätt att få avsluta lägret ordentligt med alla de andra. Och precis som då fick jag återigen höra att det är viktigt att jag ser hur kongoleserna har det. De flesta har inte möjligheten att välja den snabbare, bekvämare, och naturligtvis dyrare båten utan ficktjuvar.

Det här lägret var precis rätt för mig nu, just vad jag behövde. Ett bättre sätt av avsluta 2009 på kunde jag inte ha fått, och det känns underbart att ha med sig den energin och viljan det har gett mig in i 2010. Det allra bästa är att jag har börjat få jämnåriga kontakter nu – kongolesiska vänner! Sista tiden har det bara blivit bättre och bättre här, nu kan det bli hur bra som helst!!

Gott nytt 2010 från en helnöjd och uppspelt Sara

Om equmenia

equmenia är en gemensam organisation för riksförbunden MKU, SBUF och SMU. equmenia är till för riksförbundens lokala föreningar, som bedriver verksamhet för barn och ungdomar i hela Sverige. equmenias första och största mål är att sprida evangeliet om Jesus Kristus bland barn och unga genom ord och handling.
Det här inlägget postades i Kongo-Brazzaville 09/10 och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Lägerstämning

  1. Henric skriver:

    Sara på läger är ju mer eller mindre lika med succé. Nästan så att man blir lite avundsjuk på kongoleserna.

  2. Tomas Hammar skriver:

    Hej Sara!
    Härligt att läsa dina rapporter och märka att du är på G. Ett GOTT nytt år önskar jag dig och dina kumpaner. Vi ses snart!
    Tomas

  3. matilda skriver:

    Sara!
    Skoj skoj med lager!
    Nu har jag blogg pa samma sida som du🙂
    Bamse bamse kramar fran langst ner i africat!

  4. Åsa skriver:

    Härligt Sara! Märks verkligen att du trivs när jag läste din berättelse om lägret! Du kanske blir fast där nere?!
    Kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s