Epilog – att sitta hemma och längta hem

Det är väl sådär 25 grader kallare än vanligt. Jag är inomhus större delen av dagarna. Jag åker tunnelbana och har fyra platser för mig själv, minst. Det finns varken hinkar eller tvål hemma, hur ska jag då kunna tvätta är det tänkt? Huden är torr, flätorna kliar och jag har inte haft såhär rena fötter på över ett halvår. Allt är grått och kalt. Husen är så höga och solen står så lågt att gatorna ligger i skugga. Var är alla människor? Stan är folktom vart jag än går, och när jag väl hittar en uteservering med tokiga svenskar som verkar tycka det är skönt att sitta i t-shirt i kylskåptemperaturer, så förvånas jag istället av att så mycket folk kan göra så lite ljud ifrån sig. Jag fryser konstant och blir alldeles tokig av att det är så tyst.

Det är hur underbart som helst att träffa min familj och mina vänner igen! Det är ruskigt gott att dricka mjölk och äta riktigt fika igen, och visst är det bekvämt att veta att jag har ström och internet närhelst jag vill. Men trots det känns det mer jobbigt än roligt att vara hemma igen. Eller att vara här igen, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla Hemma längre, jag har så många riktiga Hem nu för tiden.. Hemma på Mansimou. Hemma i Vällingby. Hemma vid Centre d’Accueil. Jag kan sitta och prata med min familj och berätta att ”hemma är det såhär…”, ”hos oss brukar vi…” eller ”min familj säger…” Den vardag jag till slut fick in och kom att älska så fruktansvärt mycket har nu slagits sönder och försvunnit utan att jag hunnit fatta det… Jag förstår fortfarande inte att jag inte är kvar i Kongo.. det känns som att jag är Hemma och hälsar på, och sen ikväll ska jag åka Hem och gå och lägga mig vid Centre d’Accueil som vanligt… Jag vet inte riktigt var jag är eller vart jag ska ta vägen.

Många är de som säger att det nästan alltid är svårare att komma tillbaka efter en lång utlandsvistelse än vad det är att åka iväg. Det är konstigt att komma tillbaka efter en så omvälvande och långvarig upplevelse som definitivt påverkat mig och märkt mig för resten av livet. Det är jobbigt att ta steget tillbaka, in i det jag levde i innan. Efter att ha levt i det nya, det ovana, det konstiga och spännande är det nu ovant att allt är så bekant. Jag är van att vara ovan, att inte veta vad som händer eller vad jag bör göra i vissa situationer, van att inte förstå och att alltid vara mer eller mindre annorlunda. Här är jag inte annorlunda. Jag förstår allt som sägs på radio, jag vet att jag måste plinga för att bussen ska stanna, jag kan gå genom huset och blunda utan att slå i någonting, jag vet varför man skämtar om göteborgare och vad som är ett vettigt pris på en kaffe. Nog för att mina flätor kan dra till sig en och annan sned blick, men i övrigt är jag så anonym att jag nästan känner mig osynlig. Sara la mundele à Brazzaville n’existe plus… Jag kallas inte längre Snövit, det finns ingen försäljare som håller koll på när jag köpte tandkräm sist, det är över huvud taget ingen okänd som pratar med mig. Inga rop på gatan, inga kommentarer på bussen, inga spontanfrierier. Så ovant.

Samtidigt oroar jag mig för att det går alldeles för lätt och automatiskt att sjunka in i vanligheten. Jag vill inte bli precis som förut, jag vill förstås att det ska märkas att jag är förändrad och jag stretar emot mina gamla vanor bara för att. Hur kan så lite ha hänt här när jag har varit med om så mycket där? Varför är allt som det alltid har varit? Varför orkar ingen lyssna på riktigt? Varför ringer inte vännerna? Varför står det aldrig nåt om Kongo i tidningen? Varför bryr sig ingen om det? Varför åker inte bara alla de jag älskar här med mig tillbaka till Kongo och lär själva känna mitt andra hemland?

Just nu bär jag inom mig lite samma känslor som efter ett riktigt bra läger. En slags tomhet som inte fylls ut av det man längtat efter, en intensiv saknad som inte helt går att bota annat än genom att vrida tillbaka tiden och uppleva allt igen. Sådana känslor är jag bra på, det är jag van vid, men den här gången är det tusentals gånger starkare. Det känns som att jag är på fel kontinent.. Jag är rädd för att vänja mig, för att glömma, rädd för att jag ska tappa språk och gester, att jag ska börja klä mig efter gråskalan och bli precis som förut… Kan man inte bara få ha allt det som är bra med Kongo och det som är bra med Sverige – på samma ställe?? Jag får göra så gott jag kan, mitt rum håller just nu på att förvandlas till ett sånt ställe, och i mitt hjärta kommer jag för alltid sträva efter att behålla den där härliga mixen mellan det svenska och det kongolesiska. För Kongo är och förblir i mitt hjärta..!

Sara

Om equmenia

equmenia är en gemensam organisation för riksförbunden MKU, SBUF och SMU. equmenia är till för riksförbundens lokala föreningar, som bedriver verksamhet för barn och ungdomar i hela Sverige. equmenias första och största mål är att sprida evangeliet om Jesus Kristus bland barn och unga genom ord och handling.
Det här inlägget postades i Kongo-Brazzaville 09/10. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Epilog – att sitta hemma och längta hem

  1. J .T. skriver:

    Sara. Jag är säker på att man inte behöver bli rotlös för att man älskar flera platser. Man kan ha sina rötter i flera världsdelar. Du uttrycker dej så himla bra. Tack!

  2. Finn skriver:

    Kära Congo-vännen! Oj, vad bra du uttrycker det! Jag blir igen så rörd och känner så starkt med dig och återupplever känslan i det du beskriver. Saknaden, tomheten, övergivenheten …. och allt det andra. Jag önskar att det är som J.T. säger och att du behåller hela färgskalan.
    Tack för alla dina fantastiska inlägg här. Kram.

  3. Jonna skriver:

    Jag blir så berörd av det du skriver Sara, jag har gåshud och tårarna upp i halsen. Vilken konstnär du är med orden!

    Puss

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s