…finns utmaningen.
Det är snart dags. Snart åker (eller ja, flyttar är nog mer korrekt) jag till Betlhem. Känslorna i min mage är blandade minsann. Jag är förväntansfull och nervös. Tankspridd och lycklig. Lugn och stressad. Det är många tankar, känslor och intryck som trängs i min mage och mitt huvud. Men det är så det ska vara antar jag.
Under de senaste veckorna har det varit mycket utbildningar hit och dit. Både med equmenia på Lidingö och Sidas praktikantutbildning i Härnösand, vi har även endel studier i arabiska kvar i Stockholm dagarna innan det bär av. De senaste veckorna har varit en enda stor förberedelseperiod och det har resulterat i att det kliar i hela mig. Jag vill iväg. Nu.
Det bästa med de senaste veckorna är att praktikantgruppen (alla praktikanter från equmenia som skickas ut till olika ställen i världen) har blivit otroligt tajt. Det är skönt. Vetskapen om att vi alla kommer att uppleva ungefär samma saker. Vi kommer ställas inför kulturkrockar, längta hem och med allt vad de innebär leva i en kontext vi inte är vana med. Det ger oss, trots det stora avståndet och skillnaderna mellan länderna vi ska besöka, någonting gemensamt. Det är häftigt.
Winnerbäck sjunger i en textrad ” jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik”. Jag har alltid gillat den meningen, den är otroligt stark. Men härom veckan, på Lidingö, fick den en helt ny innebörd för mig. Ola Rikner som höll föreläsningar med oss om massa saker sa vid ett tillfälle att det är i mellan tryggheten och paniken som vi finner utmaningen. Jag har tänkt att det symboliserar i mångt och mycket det äventyr jag kastar mig ut i. För i balansen mellan tryggheten och paniken finner jag utmaningen. Typ.
Peace
/ Linnea
Vad kul att följa er här!! Låter som en ”stabil start” med ett tajt gäng 🙂
Ta hand om er alla, ber för er framöver!
Frid!