Hej equmeniabloggen!

Solen gar ner over Wuhan. Jag spelar volleyboll med nagra av studenterna. Tidigare nar vi spelat har vi varit manga pa plan, men nu ar vi bara tva i varje lag. Det ar bra, nu far jag lite tid att fraga efter nya ord och uttryck. ‘Att serva’, ‘att sla’, ‘ar ni redo?’. Ett roligt satt att lara sig. Snart blir det for morkt for att se bollen och vi tvingas avbryta. Cikadorna borjar sjunga i buskarna omkring skolan och en elev pa andra vaningen sjunger nagonting pa kinesiska. I hoghusen som byggs omkring skolan borjar fonster tandas.

Nu har jag och Lisa hunnit anlänt till Kina och vi har, efter några dagar, hunnit borja kanna oss hemma. Första kvällen var fruktansvärt jobbig. Vi var trötta efter att ha varit på resande fot i ungefär 28 timmar (antagligen lite mer), men eftersom Lisa har fått gåvan att kunna sova när som helst, var som helt hur som helst fick hon sovit en hel del på planet. Medan jag, Susanna, sov bara max en kvart åt gången och då satt jag mest och bara tittade på insidan på mina ögonlappar och filosoferade över livet stora frågor och vad vi skulle göra när vi kom fram.

På flygplatsen blev vi mötta av Jing, vår kontaktperson och körda hela vägen hem till var blivande lägenhet. Så snart vi klev ur bilen kom några studenter fram och fick baxa upp var packning till lägenheten på den 7e våningen. Jag var väldigt glad att jag inte var i deras skor då. Jag och Lisa gick istället för att äta middag med eleverna på skolan. Efter middag följde en student, Angel, med oss och handlade lite småsaker som vatten och toapapper. När vi kom tillbaka till lägenheten och sagt hej då till henne hade mörkret redan lagt sig, vilket gjorde att vår, redan ruffiga trappuppgång, såg ännu mer skum ut. Vi hade inte lärt oss hur kinesiska lås fungerar ännu (dubbla lås, drar man i handtaget låser dörren sig igen) och hade därför svårt att komma in. Vi bultade på några grannars dörrar och förklarade på kinesiska att dörren inte gick att öppna och fick, efter ett antal missförstånd och långa minuter, till slut upp dörren.

Allt här är smutsigt. Ingenting fungerar riktigt som hemma. Alla beter sig annrolunda och allt är mycket mer primitivt än i det trygga Sverige. Men människorna! Alla tar så väl hand om oss och visar verkligen nyfikenhet och värme även om vi ibland har svårt att första varandra.

Innan vi åkte blev vi varnade för de kulturella skillnaderna och uppmanade att gå försiktigt fram och visa respekt. ‘Tänk på att relationerna mellan killar och tjejer kan se annorlunda ut utomlands’. Ja, de gör de sakern. Men vi har fortfarande inte lyckats lista ut hur de sociala reglerna fungerar. Igår hade vi fredagsandakt med de andra lärarna. Efter att alla hade sagt sitt och vi sjungit tillsammans tyckte de att det passade bra med att välkomna oss, nya lärare, med en lek. Det slutade med att vi spelade ‘sanning eller konsekvens’ och frågorna som lärarna ivrigt frågade varandra var ”vem är du kär i nu?”, ”hur många flickvänner hade du innan din fru?” och ”vad är det mest pinsamma du gjort infor din pojkvän?”. Nästan uteslutande frågor om kärlek eller relationer. Jag försöker föreställa mig hur man hemma i Sverige föreslår att lärarna ska leka samma lek och att alla vuxna med stor nyfikenhet ställer pinsamma frågor till varandra. Det går inte att tänka sig. Lisa fick frågan ‘Vad ar det pinsammaste du vet?’ och svarade att det var att gå på skolans toaletter (alla toaletter är i samma rum med små bås typ och en ränna i golvet) . Jag fick svara på vad i Kina jag hade svårast för, och svarade smutsen.

För smutsen ligger verkligen överallt. Några vanliga elever hade städat var lägenhet inför att vi kom, men det såg ärligt talat ända fruktansvärd ut. Gatorna är skitiga och blir leriga nar det regnar. Var man än är och vad man än rör vid täcks händerna direkt av tjockt kladdigt dam. Hur ofta man tvättar sig verkar inte spela någon roll.

Människorna på gatan är verkligen nyfikna. Vi har blivit ombedda att har ute i förorten till Wuhan inte röra oss mer en nödvändigt och försöka passera så obemärkt som möjligt när vi rör oss ute. Men hur ska det vara möjligt? Var vi än går sticker nyfikna huvuden ut genom fönster och dörrar. Människor på gatan stannar upp för att titta en extra gång, speciellt på Lisas ljusa hår. När vi handlar på mataffären verkar alla andra kunder och alla försäljare glömma allt vad de skulle göra och bara se vad utlänningarna möjligtvis kan tänkas handla. I veckan, när Lisa gick mellan skolan och lägenhen kom ett litet barn fram och pekade ivrigt på henne. Snart kom barnets pappa, en äldre man, efter. Skulle han säga åt barnet att man inte pekar på främlingar? Nej, inte har inte. Istället tog han ocksa upp handet och pekade på henne. Och brast ut i ett jätteskratt.HAHAHAHAHAHA! Titta som hon ser ut!

Dagen efter befann vi oss på mataffären för att köpa bröd och skurtrasor. Då kom en gammal kvinna fram till oss. Istället för att bara titta och undra som alla andra tog hon ett steg fram så att hon bara var några centimeter från oss. Och så började hon prata och gestikulera. Hon pekade på min stora näsa och skrattade glatt. ”Titta vilken stor näsa utlänningen har!” tycktes hon mena. Jag vet att det är fånigt, och jag vet att kineserna säkert bli facinerade av min näsa, men jag tog faktiskt illa vid mig. Då pekade jag på gumman och drog i mina ögon så att de blev snea som en kines ögon och skrattade tillbaka. Sedan försökte vi ignorera den gapiga publiken och funderade på vilken sorts bröd som kunde vara godast.

Ett exempel på något som inte fungerar som det borde är, naturligtvis, Internet. Bakom den beromda Kinesiska bandväggen som silar all information befolkningen får ta del, facebook, många bloggar, forum och sidor vi i Sverige tar för  givna är inte tillgängliga. Med hjälp av ett program de andra praktikanterna lämnade efter sig lyckas vi ändå ta oss runt de flesta blockeringarna. Men att själva kunna publicera på equmeniabloggen är fortfarande inte möjligt.

 Idag testade vi bada att ringa hem till vara familjer pa riktigt. En konstig men valdigt fin kansla. Det finns otroligt mycket mer att beratta om livet har, staden och skolan kanns som en helt unik galax i sig. Men vi maste val ha nagonting att skriva om i nasta inlagg ocksa?

All lycka!

Susanna (och lite Lisa) i Wuhan, Kina

Om equmenia

equmenia är en gemensam organisation för riksförbunden MKU, SBUF och SMU. equmenia är till för riksförbundens lokala föreningar, som bedriver verksamhet för barn och ungdomar i hela Sverige. equmenias första och största mål är att sprida evangeliet om Jesus Kristus bland barn och unga genom ord och handling.
Det här inlägget postades i Kina 11/12. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Hej equmeniabloggen!

  1. Lisa skriver:

    Tjoho. Forsta inlagget. nu ar vi pa gang…

  2. Hej!
    Så roligt att höra om allt ni är med om, det känns faktiskt som att jag varit en vända i er smutsiga trappuppgång… Jag hoppas att allt är bra med er, och att ni trivs bra – trots alla omständigheter och alla kulturkrockar. Max sitter här och skrattar och håller med. Han pluggar kinesiska nu och har lärt oss i internationella staget några ord (som man lätt glömmer igen..) Alla hälsar så gott, vi tänker på er och ber för er. Kramar
    /Linnea

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s