Brazza calling

Kära equmenianer.

Det är dags för mig att debutera som bloggare på denna fantastiska blogg. Efter lite tekniska problem har jag nu äntligen möjligheten och äran att få dela med mig lite grann av Kongo-Brazzaville.

Att bo i Afrika innebär många nya saker. Ny mat, nya människor, nytt språk, ny familj, nya vänner mm. Listan kan göras bra mycket längre egentligen eftersom inte mycket här nere är likt Sverige. Det har nu gått nästan exakt 2 månader sedan jag lämnade Sverige och jag kan inte påstå att jag saknar mitt hemland. Det finns dock vissa personer och vissa saker som jag saknar men annars trivs jag bra i Kongo.

Att ha vit hudfärg i Kongo drar åt sig uppmärksamhet. Inte minst genom att åka buss över Brazzavilles gator. Jag tror bara att det finns 3 stycken vita i denna stad som åker buss och det är vi tre fotbollsvolontärer (alla andra har egen bil eller tar taxi). Det innebär att man ganska ofta får bjuda på sig själv och köpa att alla pekar och skrattar åt en. Kongoleser är dock ganska lättcharmade så ofta är det inga svårigheter att underhålla en hel buss. Att anordna en gissningstävling gällande vilket land man kommer ifrån brukar ofta vara populärt.

Jag åkte till Kongo utan att egentligen kunna presentera mig på landets officiella språk – franska. Det var inte enkelt till en början och det är fortfarande svårt, men aldrig förr så har jag så snabbt satt mig in i ett nytt språk. Jag är skyldig de andra volontärerna ett stort tack som har hjälpt mig mycket.

Livet som fotbollsvolontär har inte på allvar kommit igång ännu. En lång tid av förberedelser är nu lagd bakom oss och på lördag så sätter aktiviteterna igång igen på Centre de Formation. Förra helgen hade vi en liten ”kickoff” med alla ledare på Gothia. Totalt 10 timmars möte under ett drygt dygn indikerar på en viss ineffektivitet hos kongoleserna. Men vi är ett härligt gäng och vi har blivit mottagna på ett mycket fint sätt.

Jag bor hemma hos familjen Makaya, i ett mysigt litet hus, med mamma, pappa och 6 syskon. Det är märkligt men jag känner mig verkligen som en av dem. Att de är svarta och jag är vit spelar ingen roll, utan jag ses precis lika mycket som en i gänget som alla de andra. Det är verkligen helt fantastiskt att få ha ett riktigt hem att komma hem till efter en lång arbetsdag.

Jag och min kongomamma hade häromdagen en härlig pratstund om skillnader och likheter mellan våra länder. Hon trillade totalt av stolen när jag berättade om hur mitt hus såg ut, hur min stad fungerade och vilka länder jag besökt. Det fick mig verkligen på riktigt att förstå hur fruktansvärt bra man har det. Trots det så lever familjen Makaya i precis samma glädje och kärlek som vilken annan svensk familj som helst. Perspektiv på livet helt enkelt. Det är något som jag verkligen tar med mig.

Till sist så vill jag uppmuntra er att be för alla equmenias volontärer och deras arbete.

Ha en fortsatt grym dag!

/Markus Everstrand