En vecka i Kimpese

Hej på er!

Den gångna veckan så bytte jag stad och land för att anta utmaningen som fotbollsvolontär i Kimpese. Staden/byn med sina 60 000 invånare ligger på landsbygden i grannlandet Kongo-Kinshasa. I Kimpese så har Gothia Cup och Missionskyrkan dragit igång en fotbollsskola som har 200 inskrivna barn och 15 ledare. Jag tillbringade en vecka där med huvuduppgift att inspirera ledarna och barnen.

Vi tränade en hel del fotboll men det fanns också plats för teoretiska seminarier. Jag pratade vid ett tillfälle med ledarna om rollen att vara fotbollsmålvakt. Detta följdes sedan upp med en praktiskt målvaktsträning för alla ledare.

Som vanligt så innebär ständigt arbetet möten med nya människor. Det var ett helt gäng med underbara människor i Kimpese och de ledarna som arbetar med barnen där är verkligen fantastiska. Vi arrangerade vid flera tillfällen övningar som berörde sociala aktiviteter och inte bara fotboll. Svenska klassiska samarbetsövningar och lekar (som t.ex ”kom alla mina kycklingar”) gick verkligen hem hos kongoleserna.

Det starkaste mötet som berörde mig mest är dock ändå en man som jag träffade, vid namn Emy (bilden nedan). Han är i grunden utbildad pastor men jobbar inte som det eftersom han har så mycket annat för sig. Han är nämligen också bagare och har ett eget bageri. Samtidigt driver han ett internetcafé för att samla in pengar till det barnhem som han också ansvarar för. Han sitter också i fotbollsprojektets styrelse. Han går alltså upp mitt i natten och börjar baka bröd. Sedan slår han upp dörrarna till internetcaféet och när det stänger så ser han till att föräldralösa barn får tak över huvudet. Mitt i allt detta, när han har tid, svänger han förbi vår fotbollsanläggning och har ett vakande öga över verksamheten. Det är vid möten med sådana människor som man reflekterar över hur lite man själv gör och hur mycket man trots allt kan tillföra!

Nu går jag in i min slutfas gällande arbetet här i Kongo. Måndagen den 9 april lyfter nämligen mitt plan hem mot Europa igen. Det är med blandade känslor som jag nu försöker få ut så mycket som möjligt av de sista 14 dagarna. Jag inser hur många människor som jag har kommit nära och hur många jag kommer sakna. Ett som är säkert är att det kommer gråtas en del sorgetårar innan flyget lyfter men även en hel del glädjetårar när planet väl landar i Sverige.