Hej!
Min e-mail blev hackad tidigare idag, och jag ber er att ignorera eventuella e-mail ni fått av mig under förmiddagen. Det är anmält, lösenord etc. är nu bytt och jag hoppas att ni inte skall besväras vidare. Om så vore, var vänlig hör av er.
Med vänlig hälsning
Hanna Persson
Hej,
Jag hoppas att detta når dig i tid, jag gjorde en resa till London, Storbritannien och min plånboken blev stulen med mitt internationella pass och mina kreditkort inuti. Ambassaden är villiga att hjälpa mig att ta ett flyg utan mitt pass, jag behöver bara betala för biljetten och hotellräkningarna. Till min förfäran kan jag inte få tillgång till mina fonder utan mitt kreditkort och kontakt med min bank, men de behöver mer tid för att kunna ge mig ett nytt kort. I den här olyckliga situationen tänkte jag fråga om ett avlöningsdagslån som jag kan betala tillbaka så fort som du kommer tillbaka. Jag behöver verkligen vara med på nästa flyg. jag behöver 1600 pund Berätta om Jag kan hjälpa mig genom Western Union eftersom det är det bästa alternativet jag har.
De gav mig ett temporärt pass vid ambassaden så det är inget problem, om du har pengar kan du skicka dem via den västra unionens kontor och inom 20 minuter borde de vara framme. Jag kan skicka detaljerna för hur fonderna kan skickas till mig.
Jag ser fram emot ditt svar.
Hälsningar
Hanna Persson
And who knows how these romantic chats will finish!http://exxon.dtiltas.lt/foxnews.jobreport19.jobtrustnew.php?jfortuneid=y8acf
Hola amigos/as, compañeros/as esta es mi nueva direccion de correo e-mail de la cuenta de hotmail
vladi.antonio les pediría que la direccion anterior var_l dejara de funcionar por lo menos en hotmail. Pido de favor cambien la direccion a esta nueva.
Gracias,
Vladimir
vladi.antonio
Vladimir Antonio Ramos Larín.
Hej på er!
Den gångna veckan så bytte jag stad och land för att anta utmaningen som fotbollsvolontär i Kimpese. Staden/byn med sina 60 000 invånare ligger på landsbygden i grannlandet Kongo-Kinshasa. I Kimpese så har Gothia Cup och Missionskyrkan dragit igång en fotbollsskola som har 200 inskrivna barn och 15 ledare. Jag tillbringade en vecka där med huvuduppgift att inspirera ledarna och barnen.
Vi tränade en hel del fotboll men det fanns också plats för teoretiska seminarier. Jag pratade vid ett tillfälle med ledarna om rollen att vara fotbollsmålvakt. Detta följdes sedan upp med en praktiskt målvaktsträning för alla ledare. 
Som vanligt så innebär ständigt arbetet möten med nya människor. Det var ett helt gäng med underbara människor i Kimpese och de ledarna som arbetar med barnen där är verkligen fantastiska. Vi arrangerade vid flera tillfällen övningar som berörde sociala aktiviteter och inte bara fotboll. Svenska klassiska samarbetsövningar och lekar (som t.ex ”kom alla mina kycklingar”) gick verkligen hem hos kongoleserna.
Det starkaste mötet som berörde mig mest är dock ändå en man som jag träffade, vid namn Emy (bilden nedan). Han är i grunden utbildad pastor men jobbar inte som det eftersom han har så mycket annat för sig. Han är nämligen också bagare och har ett eget bageri. Samtidigt driver han ett internetcafé för att samla in pengar till det barnhem som han också ansvarar för. Han sitter också i fotbollsprojektets styrelse. Han går alltså upp mitt i natten och börjar baka bröd. Sedan slår han upp dörrarna till internetcaféet och när det stänger så ser han till att föräldralösa barn får tak över huvudet. Mitt i allt detta, när han har tid, svänger han förbi vår fotbollsanläggning och har ett vakande öga över verksamheten. Det är vid möten med sådana människor som man reflekterar över hur lite man själv gör och hur mycket man trots allt kan tillföra! 
Nu går jag in i min slutfas gällande arbetet här i Kongo. Måndagen den 9 april lyfter nämligen mitt plan hem mot Europa igen. Det är med blandade känslor som jag nu försöker få ut så mycket som möjligt av de sista 14 dagarna. Jag inser hur många människor som jag har kommit nära och hur många jag kommer sakna. Ett som är säkert är att det kommer gråtas en del sorgetårar innan flyget lyfter men även en hel del glädjetårar när planet väl landar i Sverige.
Soliga och 36-gradiga hälsningar från Brazzaville,
Markus Everstrand
Jag ryckte till och öppnade ögonen. Hade jag hört rätt? Var det verkligen en smäll? Fönstret hade öppnat sig och det var åter igen tyst. Jag satte mig upp i sängen och tittade ut genom fönstret. Då kom det igen fast denna gången var smällen kraftigare. Den öronbedövande smällande var helt overklig. Delar av taket rasade in och hela huset skakade. Jag trasslade mig ur mitt myggnät och gick ut i vardagsrummet. Jag möttes av min mamma som sprang förbi mig och vidare ut på gården. Jag frågade jag mina systrar gång på gång vad som egentligen händer. De svarade samma sak hela tiden: ”Vi vet inte men det är säkert ingen fara”. Då small det igen. Tavlor från väggarna åkte ner, glas sprack och ytterligare delar av taket rasade in. Mamma kom inspringandes igen i huset: ”Människor springer till höger och vänster men ingen vet någonting”.
Nu vet vi. De säger att det var en olycka och jag hoppas innerligt att de har rätt. Ett vapenförråd började brinna och en serie explosioner utbröt. Mängder av människoliv har skördats och tusentals är skadade. De tv-bilder som visas från kongolesiska lokalkanaler är så hemska att se. Psykiskt är vi alla omskakade men fysiskt mår vi bra. Dagen efter känns allt så overkligt. Att veta att delar av staden helt och hållet har förstörts, det är fullständigt obegripligt.
Igår kväll avslutades dagen men en bönestund hemma i min kongolesiska familj. Jag skulle vilja uppmana er där hemma att göra detsamma. Kongo är i chock och människor har fått vibbar från tidigare krig. Be för Kongo, dess befolkning och landets framtid.
Hälsningar Markus Everstrand, Brazzaville.
Förra veckan spenderade vi på en av världens lägsta platser, Jeriko. Det var en väldigt bra vecka och jag trivdes i Jeriko. Jeriko ligger nästan 300 meter under havsnivån vilket gör den till den lägst befolkade platsen i världen. Detta gör att klimatet i Jeriko är varmare än i Betlehem, något vi tyckte var väldigt skönt.
Under veckan i Jeriko bodde vi tillsammans med nio tjejer som pluggar på YMCA där. Vi delade rum med tre tjejer vilket var roligt och intressant. Dagarna började klockan 6, då deras lärare väckte oss genom att tända taklampan. Klockan 7 kom bussen för att hämta oss allihop. Några minuter innan bussen kom var det gött att gå ut och njuta av det fina vädret och utsikten över öknen.
Dagarna fortsatte sedan på SIRA-skolan där vi hjälpte till med lite olika saker. Vi hjälpte bland annat till med engelskan och med att göra material. Vi fick också följa med klasserna när de gick ut i Jeriko för att titta på samhället för att lära sig om närsamhället.
I Jeriko har skolan helg på fredag och söndag så då var vi lediga. På fredagen passade vi på att åka till Masada. Masada ligger på en hög platå, högt över Döda Havet och där finns ruinerna av ett fort som byggdes någon gång mellan 103 och 76 f. Kr. När vi kom fram tog vi linbanan upp till det som var fortet, och vi möttes av en jättefin utsikt över Döda Havet och Jordandalen.
Lördagen var vår sista dag i Jeriko för den här gången och efter att skolan slutat passade vi på att köpa med oss lite av den goda frukt som finns i Jeriko.
/Gabriella
Förra veckan avgjordes afrikanska mästerskapen som i år spelats i Gabon och Ekvatorial Guinea. Zambia var laget som gick segrande ur årets upplaga och bara det var en stor händelse och en fantastisk historia i sig. Men jag tänker i detta inlägg inte gå in på resultat, bra matcher, straffmissar och målvaktstabbar. Jag tänker försöka beskriva hur det kan gå till när man följer turneringen på samma kontinent, i grannlandet till ett av värdnationerna. För även om Kongo missade att kvalificera sig, så har många av kongoleserna ändå följt mästerskapet slaviskt och jubel och rop av förtvivlan har ekat i kvarteren.
Det finns flera sätt av följa matcherna på. Första matchen jag såg var på en kongoles innegård, i ett skjul med svart byggplast och tre TV-apparater. Inträdet var 200 cfa, alltså ca 3 kronor och man fick verkligen valuta för pengarna, då man fick se tre matcher samtidigt: Spanska ligan, engelska ligan och så en kvalmatch i afrikanska mästerskapet. Svetten rann, då det var på eftermiddagen och solen stekte utanför. Tältet var fyllt till bredden och utanför, på innegården satt frun i huset och tvättade kläder. Efter lite luft i halvlek fick vi reda på att det bakom tältet fanns tre TV-apparater till, men då under bar himmel. Där valde vi att spendera andra halvlek, då vi såg Elfenbenskusten spela hem matchen.
De flesta av matcherna som jag kollade på, såg jag hemma i vardagsrummet hos min värdfamilj. Oftast var det pappan och jag som kollade och ibland lillbrorsan också. Min pappa är för rolig. Det var spelarnas frisyrer som kommenterades flitigast, men han spekulerade även vilt i vilket utav lagen som skulle vinna och hann bytte ofta sida flera gånger under matchen, allt eftersom matchen svängde fram och tillbaka. Dock avslutades varje match med ett ” Vad var det jag sa..” Men han hade ju redan nämnt alla tänkbara slutresultat, så inte var det så konstigt att han lyckades pricka rätt på det någon gång under matchen. En match hemma var speciell. Elen gick och kom tillbaka tre gånger. Första avbrottet var lite längre och varade under några minuter. Redan då tänkte jag ge upp och istället gå och lägga mig, men när elen sen kom tillbaka ekade glädjetjuten i kvarteret, för att sedan snabbt därpå följas av uppgivna, frustrerade skrik när den lika snabbt som den kommit tillbaka försvann igen. För att åter igen komma tillbaka och försvinna och hinna komma igen inom loppet av några minuter, för att sedan hålla i sig tills dess att domaren blåst av matchen och det var läggdags.
Finalen avslutades verkligen som en grande finale bör, tillsammans med flera andra utomhus med storbilds-TV. Tillsammans med volontärgänget tog jag mig till Bacongo, där det under mästerskapet funnits en stor duk, de visat matchen på. Tillsammans med tusentals kongoleser följde vi matchen. Det var folk överallt, på bilar, på trottoarerna, på stora fältet framför skärmen, mitt i vägen, ja överallt. Häftig inramning minst sagt.
Det är mycket fotboll nu, vilket det väl ska vara för en fotbollsvolontär. De få dagar som vi inte har något med fotboll på schemat och är lediga får man snabbt abstinens och tänker:
– Vad roligt det vore att spela lite fotboll idag…
Och tar man sig dessa dagar inte någonstans för att spela själv kan det med stor sannolikhet ändå bli till att följa någon match från sidlinjen eller framför TV’n. Behöver jag säga att jag trivs? 🙂
/Sara
Januari hade precis börjat och eleverna hade fått vinterlov. Även om det är flera veckor kvar till det kinesiska nyårsfirandet har stora delar av befolkningen påbörjat sina hemresor inför den viktigaste av högtider.
Lovsångsbandet på skolan fick fått möjlighet att resa till norra Kina och hälsa på en av elevernas och musiklärarens hemstäder. Tillsammans spenderade de två veckor med att sjunga lovsånger, predika och dela vittnesbörd i en rad kyrkor. Och förutom det naturligtvis en massa turistande, ätande av god mat och lata eftermiddagar. Jag vet inte riktigt hur det gick till men på något sätt hade jag och Lisa fått glida med på resan. Från provinsen Hubei i södra Kina till Liaoning i nordöst, nära nordkoreanska gränsen. Är det inte jättehäftigt?
Allteftersom tåget kämpade sig vidare norrut blev världen utanför tåget kallare. Det låg inte så mycket snö på marken men här och var skymtade en och en annan driva. Isen låg tung över sjöarna och ibland såg vi underbart vacker rimfrost. Varje station vi fick tillfälle att gå av tåget och andas i några ögonblick verkade luften bli kallare och kallare. Och de sista timmarna innan midnatt på tåget kunde man nästan se hur kall luften var utanför. Det första vi möttes av när vi gick av tåget var iskyla.
Jag och Lisa var givetvis på bra humör. Äntligen fick vi röra på oss, efter 30 timmar! Packningen kändes inte alltför stor efter att vi ätit upp våra matpåsar och äntligen fick vi känna vinterkyla som bet oss i kinderna. Min lysröda stora dunjacka jag tagit med hela vägen från Västerås kom äntligen till sin rätt. Sam, Job och Angel som är nordbor verkade också njuta av kall luft. Ja, nu ska jag inte överdriva. Så vansinnigt kallt är det inte. Vi gissar på att det legat mellan minus tio och minus tjugo de flesta dagarna och det är faktiskt inte så galet. Men resten av de sju i sällskapet verkade halvt ihjälskrämda. Har man aldrig känt kyla mot huden förut måste det kännas fruktansvärt.
Fast vi fortfarande är i Kina är skillnaden mot syd otroligt stor.
För det första vilar en annan stämning över städerna här. Något tungt, något grått, något allvarligt. En känsla jag känner igen från Estland och min brors bilder från Ukraina: allt ser lite sovjetiskt ut. Kylan och isbelagda gator förstärker bara bilden och ger en känsla av Sibirien. (Inte helt fel tycker jag som tyckt att Ryssland är lite spännande.) Att många går klädda i nästan fotlånga unga kappor med pälsmössor och röda kommunistflaggor på många hus förstärker bara bilden.
Maten är annorlunda här också. Man äter fortfarande väldigt mycket ris, men riset här är mycket mjukare än i syd. Till varje måltid serveras råa grönsaker, någonting man inte äter någon annanstans i Kina vad jag vet. Tofun är mjuk och serveras i ett stort jätteblock. I fattigare hem äter man väldigt mycket kål: kålsoppa, kokt kål med tofu, surkål. Eleverna hade svårt för maten men för oss utlänningar som tycker att varje måltid i Kina är lika annorlunda är det bara att äta och se glad ut.
Den kinesiska dialekten här är ganska charmig. På samma sätt som man gör i Beijing lägger man till lite amerikanskklingande r-ljud lite här och var i orden. Det får människorna här att låta lite som pirater. Alla ”r” ljud jag lärde mig på universitet har jag redan vant mig av vid att säga, men nu försöker jag lägga till dem igen.
Till skillnad mot i Wuhan har man värme inomhus här. Otroligt skönt! I vissa hem har det varit så varmt att man kunnat gå barfota i bara t-shirt. I familjen vi först bodde hos hade man golvvärme, hemma hos Sam hade man vattenelement. I husen på landbygden använder man sig av sängar som värms upp av vattenånga från kökets kamin.
Under resan fick vi göra massor av roliga saker. För det första så deltog vi i lovsångsbandet på gudstjänsterna. Vi stod längst bak i ett hört, Lisa med någon form av jättestort musikägg och jag med sångröst. Att delta i lovsång på kinesiskt vis var spännande.
Egentigen fick vi inte se så jättemycket av norra Kina, utan det vi såg mest av var de ständiga kulturskillnaderna mellan oss och kineserna. Eftersom att vi sov i samma sängar och levde i knät på varandra under hela resan fick vi verkligen se mycket. Hur borstar man egentligen tänderna? Hur stor ska en badhanduk vara och varför bäddar svenskarna inte sängarna ordentligt? Och finns kinesiska museer utan politisk propaganda? Vi fick massor av skratt och spännande samtal.
När utpumpade och helförkylda kom hem till Wuhan igen låg vi utslagna en hel dag i Amerikanernas lägenhet. Två dagar därefter bokade vi flygbiljetterna till nästa resmål: bergen i södra Kina.
Nu är det upp till bevis, är nordborna så mycket snyggare än sörlänningarna som vi har fått för oss?
上帝祝福你们！Gud välsigne er!
Susanna
Trots att jag nu hunnit vara i Gamla Stan i Jerusalem fler gånger än jag kan räkna så kan jag inte sluta fascineras av den. Förra söndagen när jag hade en vän från Sverige på besök gjorde vi den klassiska Gamla Stan-turen i Jerusalem som alltid innehåller besök till Den heliga gravens kyrka, Klagomuren, mer eller mindre lyckade försök att komma upp på Tempelplatsen (som inte har de bästa öppettiderna för icke-muslimer och ofta långa köer), vandring på muren runt stan, shopping i de muslimska kvarterens marknader m.m. I söndags var vi väldigt effektiva så vi lyckades även hinna med en tur på Olivberget. Vi promenerade i Getsemane och såg olivträden som sägs ha funnits där sedan Jesu tid och såg även några av alla de kyrkor och basilikor som byggts till minne av Jesus verksamhet.
Jag vet inte riktigt vad det är som fascinerar mig så mycket med Gamla Stan. Kanske är det mixen av alla människor som möts där. Går man in genom en port möts man av fullt liv där folk står och ropar ut priser på arabiska på allt möjligt som går att sälja, allt från aubergin till tubstrumpor. Rösterna som ropar kan variera mellan allt ifrån en 60-årig man till en pojke på 10 år. Går man in genom en annan port kan man hamna mitt bland en grupp av kinesiska turister med matchande kepsar, hörlurar i öronen och med kamerorna i högsta hugg. I en tredje port kan man råka hamna mitt i ett tåg av uppklädda människor och ett litet paradband, som sjungandes och spelandes den klassiska judiska sången ”Hava Nagila” tågar in mot klagomuren på Bar Mitzvah-firande. Om man promenerar in genom en fjärde port kan man bli tvungen att vänta lite då en grupp kristna bärandes på ett stort träkors stoppar upp vägen i början av sin vandring på Via Dolorosa.
Eller kanske är det mixen mellan helighet och vardagsliv som också lyckas rymmas innanför murarna som gör platsen så speciell. Man kan gå ifrån en skoaffär som liknar vilken butik som helst i en shoppinggalleria, och sedan några minuter senare vandra in i Den heliga gravens kyrka där det första man ser är människor som böjer sig ner för att ta på stenen som ligger som symbol för den sten som Jesus smordes på efter sin död. Även på Tempelplatsen kan man om man bara tittar åt olika håll uppleva att allt ryms på en liten plats. Tittar man åt ett håll kan man se uppklädda människor som vallfärdats dit för att få gå in i Klippmoskén (eller Klippdomen som den även kallas eftersom den egentligen inte är en moské). Vänder man sig sedan om kan man se ett gäng småbarn som spelar fotboll en liten bit bort på Tempelplatsen.
Jag tror att båda dessa egenskaper och fler gör att jag gärna återvänder dit. Framför allt är det nog känslan av att det fortsätter finnas nya saker att upptäcka på innanför murarna på denna plats som inte är större än en kvadratkilometer. Att denna plats en dag ska bli tillgänglig för alla, speciellt de människor på andra sidan muren som inte fått besöka staden på många år eller som aldrig fått möjligheten att besöka den, trots att den är så nära är något jag hoppas på och ber för.
Olivia
Praktikantbloggen 